Hoppa till innehållet

Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
116

byamålet ytterst var bestämmande, blir med skiftesförrättningen den därvid bestämda gränslinjen afgörande. Genom den i fastighetsregistret upptagna hänvisningen till skiftesförrättningens år och datum samt littera å skifteskartan erhållas säkra hållpunkter för en fastighets återfinnande på marken. För fastigheter, som icke ingått i skifte, saknas emellertid sådana hållpunkter.

Likasom skiftesförfattningarna i viss mån grundlagt ett nytt rättstillstånd i afseende på. grånsbestämningen mellan fastigheter i samma by eller skifteslag, så hafva ock nämnda författningar icke varit utan inverkan på gränsbestäniningen byar emellan. Ehuru en sådan inverkan visserligen icke varit deras egentliga syfte, har den i viss mån varit oundviklig, då ju en delning, för att kunna äga bestånd, alltid förutsiltter, att full klarhet råder angående omfattningen af det, som skall delas. I de äldre skiftesförfattningarna intaga dock stadgandena om rågångar byar emellan en underordnad plats. Dessa stadganden hafva icke heller ansetts i och för sig böra föranleda ändring eller upphäfvande af de från landslagen upptagna bestä.mmelserna i jordabalken af 1734 års lag.

I 1734 års lag återfinnas, hvad angår ägogräns byar emellan, bestämmelser om gränsmärkenas beskaffenhet och de regler, som böra följas för rätta gränsens utfinnande, i 12 kap. jordabalken; vidare föreskrifves i 13 kap., huru vid gränsmärkenas utsättande bör förfaras. när gränsen är ostridig, och i l4 kap., huru syn i jordatvist skall hållas. Ifrågavarande bestämmelser behandla delvis ämnen. hvilka icke äro af beskaffenhet att böra inga i den nya jordabalken. Frågan om gränsmärkenas beskaffenhet – 12 kap. 1 och 2 §§ – bör lämpligen upptagas i skifteslagstiftningen, i den mån stadganden därom ej kunna meddelas i administrativ ordning; sedan lagstiftningen om skiftesväsendet öfverflyttat befattningen med gränsmarkens utsättande från domaren till landtmätare, kan 13 kap. såsom föråldradt alldeles utgå, och hvad bestämmelserna om syn i ägotvist angår, äro de uppenbarligen att hänföra till rättegångsordningen. Till det egentliga området för jordabalken höra endast de i 12 kap. gifna. föreskrifter, som afse att bestämma normen för rätta gränsens utfinnande – 3 och 4 §§. Att i jordabalken upptaga äfven sådana föreskrifter om normens tillämpning, som nu återfinnas i 5 kap. skiftesstadgan, torde ej böra ifrågasättas. Rågångens bestämmande är en nödvändig förutsättning för skiftet; och föreskrifterna härom hafva därför sin naturliga plats i