skiftesstadgan, ehuru visserligen väsentligen samma regler måste komma till användning när utstakning sker utan sammanhang med skifte.
Hvad beträffar stadgandet i 12 kap. 6 § jordabalken, torde det icke hafva sin rätta plats i ett kapitel om ägogränser; det innefattar allenast en föreskrift, att de för skifte af by gällande grunder skola tillämpas å öppen skog och mark, som är gamensam för flera. byalag. Ett stadgande, hvilket såsom det ifrågavarande afser att för visst fall bestänma delningsgrund, tillhör uppenbarligen skifteslagstiftningen.
I det följande behandlas först ägogränser byar emellan (1–8 §§), därefter gränserna mellan fastigheter i samma by eller skifteslag (9 §). Med by likställes naturligtvis enstaka hemman samt med hemman likartad kameral enhet, t. ex. en skattlagd utjord.
Det ligger i sakens natur, att de i lag uppställda reglerna om ägogränser påkalla ovillkorlig tillämpning och att denna tillämpning således" icke kan genom enskildes aftal uteslutas eller rubbas. Åt denna uppfattning gifva de i skiftesstadgan meddelade bestämmelserna om ägoutbyten samt om föreningar vid rågångsförrättningar uttryck. En sådan lagstiftningens ståndpunkt grundades i äldre tid framför allt på jordbeskattningsförhållandena; den finner alltjämt. oaktadt grundskatterna försvunnit. sitt berättigande i hänsyn till de många enskilde rättsägares intressen, som häraf beröras.
För nu bestående fastigheter äro grunderna för gränsernas återfinnande med större eller mindre tydlighet angifna i gällande lag. Klart är, att dessa. grunder icke kunna genom den nya lagstiftningen rubbas. Uppgiften för denna lagstiftning kan därför icke sträckas längre än att i öfverensstämmelse med de bestående rättsförhållandena lämna regler, hvarigenom den oklarbet, som på en eller annan punkt vidlåder nuvarande bestämmelser, aflägsnas. För en rätt uppfattning af dessa är åter innehållet af äldre rätt i hög grad belysande, i följd hvaraf vid amnets behandling särskild uppmärksamhet ägnats den historiska utvecklingen.
Förening om ägogräns.I äldre tid afkunnades dom i rågångstvist regelmässigt efter syn. Enligt 26 kap, 4 § byggningabalken i landslagen skulle syn i rågångstvist förrättas af nämnden; domarens närvaro synes icke hafva varit erforderlig. Under 1600-talet har i
