d. v. s. vara bestämmande för uppdelningen af vattenområdet mellan byar. Då alla ägoslag på land förutsättas vara regelmässigt rektangulära, kan fördelning af vattenområdet vinnas genom rågångarnas utdragande tills de träffa midtlinjen. Att förhållandena i verkligheten icke öfverensstämma med den mot lagens ord närmast svarande föreställningen är emellertid uppenbart. Lagen afser tydligen endast att i största allmänhet angifva grunden för ägornas fördelning. Den abstrakta föreställningen om ett regelrätt solskifte har det oaktadt alltjämt fortlefvat och föranledt 1734 års lags författare att i 12 kap. 4 § jordabalken upptaga regler, som på det närmaste ansluta sig till de äldre lagarnas. Att lagtillämpningen, så vidt det i någon mån låtit sig göra, velat följa samma föreställningssätt är naturligt. Detta har ledt till försök att förverkliga lagens stadganden genom utdragande af rågångarna i den riktning, de äga på land, än vidare till delningsförsök med linjer vinkelräta mot stranden eller mot vattenområdets midtlinje o. s. v.[1] Olika sätt hafva användts efter omständigheterna, allt efter som det ena eller andra synts leda till ett mer rättvist resultat. Förfarandet hvilar tydligen icke på en fast grund utan innebär ständigt fortgående kompromisser mellan lagens abstrakta regler och verkligheten.
Om man emellertid beaktar, att lagarna endast afsett att i största allmänhet antyda själfva grunderna för fördelningen, är vägen banad för ett mer tillfredsställande resultat. Det torde ock kunna sägas, att numera uppfattningen af lagbudets innehåll är tämligen stadgad. Hvad först angår dess tillämpningsområde, må anmärkas, att lagrummet äfven till den del det enligt ordalydelsen handlar om stora sjöar säkerligen bör tillämpas å alla sjöar. Uttrycket "stora sjöar" har blifvit kvarstående från 1697 års förslag, som för dylika sjöar föreskref allmänningsfiske å djupet. Att man, såsom blifvit ifrågasatt, på grund af nämnda uttryck borde små sjöar, som .icke äro lñngsträckta, tillämpa. 12 kap. 6 § jordabalken kan icke vara riktigt; det vore en tolkning af 4 §, som man med kännedom om stadgandets tillkomst icke kan försvara. Stadgandet i 12 kap. 6 § jordabalken gifver icke regler för fördelning af vattenområde byar emellan. Detta stadgande har - allenast med den ändring, att den äldre skillnaden mellan skogsmark af olika
beskaffenhet bortfallit – upptagits från 28 kap. byggningabalken i landslagen.
- ↑ Se K. Maj:ts domar den 30 dec. 1844 och den 19 mars 1850 (Schmidt J. A. XVI s. 54, XXII s. 290) samt den 13 aug. 1884 (N. J. A. s. 353); jfr N. J. A. 1875 s. 437, 1884 s. 110, 1900 s. 74.
