fiskeriet i Västerhafvet den 20 september 1551 omnämnes landgrundet såsom gräns för det enskilda fisket. Af de tid efter annan under 1600- och 1700-talen utfärdade föreskrifterna om skattläggning kan man finna, att hänsyn därvid tagits äfven till skärgårds- och hafsfiske. Häraf följer, att de sålunda skattlagda hemmanen måste anses hafva ägt uteslutande rätt till fiske inom vissa områden. I 1734 års lag finnes icke något stadgande i ämnet, men i 2 kap. 6 § af 1766 års fiskeristadga inflöt följande bestämmelse: "Som till tvisters undvikande och vederbörandes efterrättelse nödigt pröfvas, att något visst stadgas om rätta förståndet af jordäganderätten vid hafsfisket, så varder härigenom i nåder förordnadt, att saltsjöfisket inomskärs bör för deras enskilda egendom anses-, som strand och holmar däromkring äga; men vid öppna hafsstranden eller där ingen skärgård är, såsom ock utom skären, får jord- och strandägaren ej sträcka sin enskilda rättighet till fiske och vatten vidare än dess landgrund räcker, som vid stranden ligger och därifrån utlöper. Dock där konungs- eller allmänningsfiskeri af ålder inom skärs varit eller någon med urminnes häfd, skattläggning, dombref eller andra ostridiga skäl kan visa enskild rätt till fiske omkring kuppor, blindskär eller å. grund utomskärs och i hafvet, bör det ock hädanefter därvid förblifva, såsom ock med de fisken, hvilka lyda under städernas donerade jord."
Detta stadgande ersattes i 1852 års fiskeristadga med följande bestämmelse: "Saltsjöfisket inomskärs bör för deras enskilda egendom anses, som strand och holmar däromkring äga; men vid öppna hafsstranden, såsom ock utomskärs, får strandägaren ej sträcka sin enskilda rättighet till fiskevatten vidare än dess landgrund räcker. Är ej lagligen bestämdt, huru långt sådan landgrund i hafvet sig sträcker, då må under strandäganderätten inbegripas allt det vatten, som finnes till och med etthundra famnar från det ställe invid stranden, där stadigt djup af en famn vidtager; strandägare dock icke förment att lagligen gällande göra det anspråk på större område i fiskevattnet, hvartill han kan anse sig befogad" Strandägare, som ville göra gällande rätt till större område, torde hafva varit hänvisad att styrka omständigheter, som i 9 § afses (urminnes häfd, dom, skattläggning).[1] 12 § af lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske stadgas: "Saltsjöfisket inomskärs tillhör, där ej annorledes i denna lag stadgas, dem, som äga. stränder och
holmar omkring fiskevattnet. Vid öppna hafsstranden samt utom skären omfattar,
- ↑ Jfr 1894 års förslag till lag om rätt till fiskeo. motiven sid. 33.