särskilda bestämmelser om skifte af fiske – icke anses innebära annat än att man i afseende å skifte af vattenområde såsom sådant kvarstod på 1734 års lags ståndpunkt.
Då man vid storskiftet afsåg att i stället för flera smärre ägolotter tilldela hvarje delägare ett fåtal större, blef däraf en följd, att det vid storskiftet mindre än vid tegskiftet var tillfälle att fördela ett ägoslag med hänsyn till olika godhet i flera olika lotter och inom en hvar af de sålunda bestämda lotterna anvisa hvarje delägare hans andel. Detta kunde väl fortfarande ske i viss omfattning; de äldsta storskiftena skilja sig icke synnerligen mycket från tegskiftena. Men i den mån den grundsats, hvarå. storskiftet hvilar, trängde igenom, måste det blifva allt svårare att utlägga delägarnes lotter på land å så många ställen att deras andelar i vattnet kunde bestämmas efter strandtegar. Därest icke, såsom sannolikt är, redan långt tidigare den af landslagen antydda, af strandtegarna beroende fördelningen af vattenområdet närmast stranden förlorat fotfäste, är det tydligt, att den i och med storskiftet måste alldeles öfvergifvas. Därvid om ej förr måste byamålet hafva betraktats såsom delningsgrund för byns hela vattenområde. Den tvetydighet, som – låt vara blott i formellt afseende – vidlådde 1734 års lag, där såväl tomt som byamål upptogos såsom delningsgrund, måste med storskiftesförfattningarna anses fullständigt häfd. Såsom en definitiv slutpunkt i den långa utvecklingen från delning efter tomt till delning efter byamål måste sålunda storskiftesförfattningarna betraktas; i och med dem har det blifvit fullt tydligt, att byns vattenområde ansetts vara oskiftadt till dess skifte skett efter byamålet. Om skifte af vattenområde såsom sådant meddelas, enligt hvad förut nämnts, i storskiftesförfattningarna lika litet som i 1734 års lag något uttryckligt stadgande. Genom denna skiftesförfattningarnas tystnad har utrymme lämnats att vid skiftet alldeles förbigå. vattenområdet; vid storskiften hafva i regel bestämmelser icke träffats om skifte af vattenområdet.
Då storskiftesförrättningarna lämna vattenområdet såsom sådant obeaktadt, kan man alltså icke anse detta område skiftadt i och med den fördelning af stranden, som genom storskiftet kommit till stånd. En motsatt uppfattning skulle grundas uteslutande på historiska skäl: att en sådan grundsats förut varit gällande och ej veterligen ändrats. Men ofvan har visats, att den historiska grunden för regeln om delning efter strandtegar länge varit vacklande och att vid tiden för 1734 års lags antagande utvecklingen gått därhän, att byamålet framför tomten gällde såsom delningsgrund. Äfven om man på grund däraf, att skiftesförfattningarna icke