innehålla bestämmelser om skifte af vattenområde, går tillbaka till 1734 års lag, finner man alltså icke stöd för den uppfattning, att bys vattenområde skulle vara deladt efter strandtegarna. Reglerna i 12 kap. 4 § jordabalken om fördelning af vattenområde byar emellan äga icke tillämpning å vattenområdes fördelning mellan fastigheter i samma by.[1]
Hvad om storskifte blifvit sagdt gäller ock om enskifte och laga skifte, då också de författningar, som innehålla föreskrifter därom, iakttaga tystnad beträffande vattenområdets fördelning.[2] Emellertid lägger skiftestadgan icke hinder i vägen för att vattenområdet indrages i skiftet. I sådant fall bör vattenområdet på vanligt sätt efter delningsgrund och gradering ingå i delningen, hvarvid dock är att märka, att detsamma i många fall kan vara att betrakta såsom impediment.
När skall vattenområde anses hafva ingått i skifte?Vid bedömande af frågan, huruvida vattnet efter skifte i byn är samfälldt eller deladt, har man i första rummet att taga hänsyn till skifteshandlingarnas innehåll. Har enligt dessa en fördelning uttryckligen skett, eller har området i större eller mindre omfattning uttryckligen blifvit såsom samfälldt afsatt, är saken klar. Men äfven om i delningsbeskrifningen vattenområdet icke redovisats, kan dock af handlingarna framgå, att en delning varit afsedd; allt beror på en riktig tolkning af dessa handlingar. En sådan slutsats kan sålunda vara berättigad, om vid graderingen ägofigurer vid vattnet åsatts ett högre gradtal med afseende å deras läge och däraf betingade förmån af sjöslåtter eller dylikt. I sådana fall måste skiftet anses hafva omfattat äfven vattenområdet. Har en vattensamling kommit att i sin helhet ligga inom en särskild ägolotts gränser och är den i skifteshandlingarna betecknad såsom impediment, följer af 80 § tredje stycket skiftesstadgan, att den bör anses tillhöra denna ägolott. Men där hvarje hållpunkt
saknas för antagande, att vattenområdet verkligen ingått i skiftet, där måste det
- ↑ En motsatt uppfattning har uttalats i Lagutskottets utlåtande n:r 37 vid 1902 års riksdag.
- ↑ I Finland har genom ofvan sid. 132 noten omnämnda lag fastslagits, att den i 12 kap. 4 § jordabalken uttalade grundsatsen icke äger tillämpning inom by; detta framgår af lagens 9 §, där det stadgas, att om bys mark skiftats, hemmanen i byn äga del i dess vatten efter byamål. Till stöd för denna ståndpunkt har man anfört, dels att då skiftesförfattningarna icke ifrågasätta något skifta af fiskevatten, härmed byns vattenområde såsom sådant måste anses vara från skiftet uteslutet, dels ock att af en jämförelse mellan l och 17 kap. byggningabalken skulle framgå., att då i 1 kap. stadgas, huru "ägor skiftas", vattenområdet icke alls kommer i betraktande, utan förblifver en byalagets gemensamma tillhörighet, till dess särskildt skifte af vattenområdet äger rum på yrkande af enskild delägare och där domare pröfvar, att det kan ske utan andras förfång.
