Sålunda har uttrycket "område, för hvilket stadsplan blifvit fastställd" utbytts mot det egentligare "område, för hvilket tomtindelning är gällande".
Åt den i 3 och 4 §§ innefattade grundsats har gifvits tillämpning å förhållanden, som inträda i de uti 2 kap. 10 och 11§§ omförmälda fall.
Enligt 10 § tillkommer strandägare viss rätt att nyttja oskiftadt vattenområde, när den by, hvartill fastigheten hör, undergått skifte och byns vatten därvid icke ingått i delningen utan att dock hafva undantagits såsom samfällighet för delägarne. Såsom ofvan utvecklats, afser stadgandet bland annat att tillförsäkra strandägaren rätt att genom utfyllning eller pålning i vattnet bereda sig ett ofta behöfligt utrymme. Rättigheten gäller emellertid endast så länge vattnet förblir oskiftadt; då annan delägare kan när som helst påkalla skifte jämväl af det till byn hörande vattenområdet, är således rättighetens bestånd ganska ovisst. Om vattenskifte kommer till stånd, bör visserligen områdets uppdelning om möjligt verkställas så att strandägare, som med begagnande af sin ifrågavarande rätt gjort någon anläggning
invid sin strand, far sig tillskiftad den del af området, som upptages af anläggningen. Det kan emellertid blifva nödvändigt, att större eller mindre del af det område, anläggningen upptager, tillskiftas annan delägare i skifteslaget. Skulle i sådant fall den, som gjort anläggningen, vara skyldig att borttaga densamma till den del den skjuter öfver den vid skiftet för honom utlagda ägogränsen, blefve rättigheten att, till dess skifte sker, nyttja. det samfällda vattnet af ganska ringa värde. Med hänsyn härtill har Beredningen ansett; honom böra äga enahanda rätt att tills vidare bibehålla anläggningen på dess plats, som enligt 3 § i förevarande kapitel tillkommer tomtägare, där denne råkat uppföra byggnad så att den skjuter in på grannes tomt.
Hvad nu sagts gäller uppenbarligen i lika grad det i 2 kap. 11 § omförmälda fall.
Lösen och ersättning enligt 3–5 §§.upptager i första stycket, med en förändring utan saklig betydelse,
stadgandet i 1899 års lag om expropriationsförfarandets tillämpning, när inkräktad jord skall lösas eller ersättning för intrång utgå. Detta stadgande bör naturligtvis utsträckas att gälla äfven sådana fall, som afses i 4 och 5
Enligt 24 § expropriationsförordningen skall lösen för jord utgifvas inom den för jordens afstående stadgade tid eller, om ersättningsbeloppet därförinnan ej hunnit
