en del af den fastighet, som försålts, skulle en tillämpning af grundsatsen om förköpsrättens delning i och med delningen eller styckningen af den fastighet, hvarmed förköpsrätten är förenad, hafva till följd, att rättigheten icke kunde utöfvas, med mindre samtliga de till förköp berättigade fastighetsägarne gjorde sin rätt gällande. Att sålunda en af dessa skulle kunna hindra de öfriga att utöfva rättigheten skulle vara obilligt; vill en eller flere af dem icke begagna sin rätt, bör det stå de öfriga öppet att utöfva rättigheten och för egen räkning inlösa fastigheten. Gifvet är, att den eller de, hvilka vilja bringa rättigheten till utöfning, också måste hålla sig beredda att ensamma fullgöra allt hvad eljest skulle ålegat dem alla gemensamt.
Den till förköp berättigade skall instämma sin talan inom viss tid.I fråga om sättet för utöfvande af förköpsrätten ansluter sig förslaget i hufvudsak till de grundsatser, som enligt 1734 års lag voro gällande beträffande bördsrätt och andra legala lösningsrätter och hvilka med vissa modifikationer fortfarande äga giltighet för dessa senare. Den, som vill utöfva förköpsrätt, har sålunda att göra sitt anspråk gällande genom stämning. Naturligtvis är härmed icke uteslutet. att förhållandet utan anlitande af rättsligt förfarande ordnas genom öfverenskommelse mellan den till förköp berättigade och köparen. Blifva parterna ense om villkoren för en sådan uppgörelse, kan det ställas antingen så att köparen öfverlåter köpehandlingen på den förköpsberättigade eller ock, där lagfart på grund af denna ännu icke blifvit sökt, på det sätt att köpeaftalet med säljarens begifvande går åter och denne i stället säljer fastigheten omedelbart till den förköpsberättigade. Att saken ordnas på detta sätt ligger i båda parternas intresse; köparen undgår att måhända behöfva tillträda en fastighet, hvilken han inom kort måste afträda, den förköpsberättigade kommer tidigare i besittning af fastigheten och drabbas icke af de med en rättegång förenade kostnader.
Att frågan, huruvida förköpsrätten skall komma till utöfning eller icke. är sväfvande innebär för köparen en kännbar olägenhet, och det är därför angeläget, att frågan snarast möjligt bringas till afgörande. I fråga om de legala lösningsrätterna gäller för närvarande enligt förordningen den 16 juni 1873 ang. upphörande af hembudsskyldighet, att talan om lösning skall instämmas i stad inom sex månader och å landet senast till första rättegångsdagen af det ting, som infaller näst. efter natt och