år sedan lagfart beviljades å det fång, som föranledt lösningsanspråket. Uppenbarligen böra likartade bestämmelser gälla i fråga om förköpsrättens utöfning. Beredningen har emellertid ansett föreskriften, såvidt angår landet, utan olägenhet kunna bringas till öfverensstämmelse med hvad som är stadgadt för stad.
Tiden skall enligt förslaget räknas från det lagfart söktes å köparens fång, icke från lagfartens beviljande. Denna afvikelse från gällande rätt betingas redan af den förändrade anordning af inskrifningsväsendet, Beredningen föreslagit; beviljandet af lagfart är enligt förslaget en åtgärd, som uteslutande ankommer på inskrifningsdomaren och icke försiggår med den offentlighet, att den skulle kunna bilda utgångspunkt för en fatalietid. Men härtill kommer, hvad nu ifrågavarande fatalietid beträffar, ett särskildt skäl. Talan om förköp skall, om den bifalles, medföra rätt att i köparens ställe öfvertaga fastigheten på de villkor, som vid köpet betingats. Det bör därför icke, så länge frågan om förköpsrättens utöfning är sväfvande, stå köparen öppet att belasta fastigheten med gravationer till förfång för den, hvilken på grund af förköpsrätt öfvertager fastigheten. Att medgifva tillkomsten af gravationer men, i händelse talan om förköp bifalles, låta dem förlora sin giltighet skulle innebära en fara för fastighetskrediten. Det synes vida lämpligare, om lagfart å fånget icke beviljas, så länge frågan om lösningsrättens utöfvande är sväfvande; därigenom uteslutes möjligheten, att under nämnda tid på grund af köparens utfästelse inteckning eller inskrifning i fastigheten beviljas. Denna uppfattning ligger till grund för stadgandet i 15 kap. 9 §.
Att talan om förköp skall anmälas för antecknande i fastighetsboken öfverensstämmer med hvad som enligt 13 § lagfartsförordningen gäller beträffande talan om lösningsrätt på grund af lagens stadgande. Bestämmelsen härom, som i andra afdelningen af förslaget till jordabalk hade sin plats bland stadgandena om lagfart, har af skäl, som skola närmare utvecklas vid 7 kap. 1 §, öfverflyttats till förevarande kapitel. Påföljden af underlåtenhet att göra sådan anmälan är för närvarande allenast den, att käranden erhåller föreläggande att låta anteckna sin talan; först om detta försummas, förfaller käromålet. Förslaget är i detta afseende strängare; ifrågavarande anmälan skall ovillkorligt göras inom den för talans instämmande stadgade tid. Denna skärpning står i nära sammanhang med hvad nyss framhållits beträffande olägenheten af att en fastighet, som kan komma att lösas från köparen, af denne belastas med inteckningar; innan tid för instämmande af lösningstalan är ute kan
