Ofri tomt.Den tredje af de ännu kvarstående legala
lösningsrätterna afser ofri tomt i stad. Äfven här är lösningsrättens syfte att bereda utväg för äganderättens konsolidering. Angående denna lösningsrätt stadgas i 4 kap. 6 § jordabalken, att om någon köper det, som å annans jord och grund i staden byggdt är, han skall hembjuda det åt jordägaren. Hembudsskyldigheten är numera upphäfd, men lösningsrätten kvarstår.
Att den dubbla äganderätt, som i begreppet "ofri tomt" kommer till uttryck, är en anomali, som bör bringas att upphöra, kan icke vara föremål för tvifvel, och det medel att härutinnan komma till rätta, hvilket lösningsrätten innebär, bör därför bibehållas. I 20 § har sålunda upptagits ett stadgande om ifrågavarande lösningsrätt.
Det är i regel staden, hvilken lösningsrätten tillkommer, men fall förekomma också. där den ofria tomten tillhör andra rättssubjekt af offentligträttslig natur, såsom kyrkliga stiftelser.[1] I de
äldre förslagen till 1734 års lag betecknades såsom föremål för hembudsskyldigheten "hus, som å, stadens, kyrkans eller hospitalers grund byggdt är", och det finnes intet skäl att i det knappare affattade stadgandet i lagen inlägga annat innehåll. Vid 1 kap. 7 § har Beredningen erinrat, att upplåtelser af "ofria. tomter" kunna hafva skett jämväl utom. stadens till tomter indelade område. Huruvida en viss fastighet besittes med sådan rätt att denna kan betecknas såsom ofri tomt i juridiskt-teknisk mening afgöres med ledning af upplåtelsebref samt lagfarts- och andra offentliga handlingar.[2] Erinras må, att städerna stundom till enskilda personer mot tomtören upplåtit områden att besittas till dess staden själf kunde blifva i behof af marken, då den skulle återställas till staden utan lösen för vare sig besittningsrätten eller byggnader, som kunde hafva blifvit därå uppförda; genom en upplåtelse af detta slag skapas icke en ofri tomt. Men då ett dylikt område därefter öfverlåtits från en innehafvare till en annan, har det ofta nog kommit att betraktas såsom sådan, så. att lagfart därå beviljats och, utan anmärkning af stadens myndigheter, sådan afgift erlagts, som vid öfverlåtelse af ofri tomt plågar utgå till staden, där den ej begagnar sin lösningsrätt; när staden slutligen återfordrat
området, hafva domstolarna vanligen antagit, att vid sagda förhållanden staden ej
