hvilket vederlaget bestämmes. Ett likställande af byte med köp medför äfven den fördelen, att frågan, om i ett visst fall lösningsrätt må utöfvas, ej blir beroende al ett ofta. vanskligt afgörande, huruvida i själfva verket köp eller byte föreligger.
Emellertid erbjuda sig vid byte vissa svårigheter i fråga om bestämmandet af löseskillingens belopp. Här finnes icke såsom vid köp någon omedelbart tillämplig mått stock för löseskillingens bestämmande. Man måste här alltid företaga en uppskattning. Strängt taget borde den, som vill lösa, erlägga hvad som motsvarar det utfästa vederlagets värde. Då emellertid dettas värde måste anses i allmänhet vara detsamma som värdet af den fastighet, hvilken skall lösas, har i enkelhetens intresse löseskillingen ansetts kunna bestämmas efter sistnämnda värde; att i särskilda fall den, hvilken sålunda måste afstå fastigheten, måhända icke får full ersättning för hvad han uppoffrat för att åtkomma den, är en omständighet, hvars möjlighet han alltid kunnat på förhand' beräkna.
Kunna ej parterna enas om den erforderliga uppskattningen, verkställes den af rätten, som ju i fall, där det må finnas lämpligt, kan hänskjuta värderingen till gode män med rätt för part, som är missnöjd med dessas beslut, att underställa det rättens pröfning. Den tidpunkt, till hvilken uppskattningen skall hänföra sig. är uppenbarligen den, då bytesaftalet ingicks.
Några särskilda bestämmelser med afseende å lösningsrätts utöfvande vid byte torde icke vara erforderliga, utan kan åt stadgandena beträffande lösningsrätt vid försäljning gifvas motsvarande tillämpning.
Allmän
öfversikt.11 kap. jordabalken i 1734 års lag handlar enligt öfverskriften om klander i
jordafång och om hemul. Bestämmelserna om klander äro emellertid synnerligen
knapphändiga och måste, såsom i annat sammanhang[1] framhållits, vid
utarbetande af en ny jordabalk utbytas mot fullständigare
föreskrifter, särskildt hvad
angår den vinnandes skyldighet att ersätta kostnad, som nedlagts å egendomen, och
den obehörige innehafvarens plikt att utgifva afkastning eller ersättning för
- ↑ Se Jordabalken II s. 196.