Hoppa till innehållet

Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/246

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
235

egendomens nyttjande. Sådana bestämmelser hafva upptagits i förevarande kapitel, hvaremot frågan om säljares hemulsskyldighet behandlats i kapitlet om köp och byte.

I fråga om hvad med klander skall förstås ansluter sig förslaget till rådande rättsuppfattning. Praktiskt sedt är i allmänhet klander den talan, rätte ägaren för mot en obehörig innehafvare af hans egendom för att frånvinna honom denna. Det kan emellertid också förekomma, att den, som själf innehar den egendom han påstar vara sin, i syfte att få äganderätten fastslagen riktar sin talan mot någon, som vill göra honom denna stridig. Anledning att väcka sådan talan föreligger otvifvelaktigt, när lagfart å egendomen meddelats för annan. Därigenom lider ägaren,

äfven om han är i besittning af egendomen, intrång i sin rätt att förfoga öfver densamma; han kan icke inteckna egendomen, och den, till hvilken han öfverlåter den, kan icke erhålla lagfart år sitt fång. Det måste därför stå honom öppet att instämma den, för hvilken egendomen lagfarits, för att få sin bättre rätt till egendomen erkänd och lagfarten undanröjd. En talan af detta slag har karaktären af klander å, svarandens åtkomst till egendomen, och föreskriften i 1 § af detta kapitel om skyldighet att låta anteckna käromålet i fastighetsboken är otvifvelaktigt därå tillämplig. Däremot säger det sig själf, att i sådant fall öfriga bestämmelser i kapitlet icke äga tillämpning; dessa förutsätta ju, att den, mot hvilken klandertalan väckes, haft egendomen i sin besittning och sålunda varit i tillfälle att hämta afkastning och nytta af egendomen eller att därå nedlägga kostnad.

Till klander i egentlig mening plägar man icke hänföra de fall, då tvist om äganderätten till en fastighet yppas mellan tvänne, hvilka omedelbart härleda sin rätt från samme fångesman. Anledningen härtill är icke blott historisk; en inre olikhet föreligger ock, så. till vida som i dylika fall lagfarten har en alldeles särskild betydelse för äganderättsfrågan. I de afseenden, hvarom bestämmelser meddelas i förevarande kapitel, hafva emellertid samma grundsatser

ansetts böra vinna tillämpning; föreskrift härom har upptagits i 10 §.

En annan grupp af käromål, som förete en viss likhet med klander, äro de, som gå ut på återgång af köp, byte eller gåfva, när talan därom anställes af den, som öfverlåtit egendomen, eller hans rättsinnehafvare mot förvärfvaren själf eller hans arfvingar. Att dylika käromål skola antecknas i lagfartsprotokollet är uttryckligen stadgadt i 13 § lagfartsförordningen; föreskrifter om antecknande af sådan