hvilket köpare af fast egendom i tvister af sistnämnda slag har att försvara sina gränser som han hast kan och gitter och någon hemulsskyldighet i vanlig mening icke åligger säljaren. Ehuru något motsvarande stadgande icke upptagits i Beredningens förslag, äro ej heller enligt detta bestämmelserna om säljares hemulsskyldighet i allmänhet tillämpliga å nämnda fall.[1] Lika litet har man att bedöma rättsförhållandet mellan parterna i en gränstvist enligt reglerna i förevarande kapitel. Den åtskillnad, som här göres med afseende å ond eller god tro hos den. från hvilken egendomen vinnes, lärer icke hafva någon motsvarighet i fråga om den. som genom dom i gränstvist ålägges att afträda en äga till grannen. Äfven om han hvarken insett eller bort inse, att den omtvistade ägan rätteligen hörde till grannfastigheten, lärer han icke kunna göra anspråk på ersättning för andra å den ifrågavarande ägan nedlagda kostnader än sådana, som kunna anses hafva varit nödvändiga. Ej heller lärer han kunna undgå att utgifva ersättning, hvarom i 2 och 3 §§ af detta kapitel förmäles, därför att han saknat kunskap om grannens bättre rätt. Det åligger en fastighetsägare att vid nyttjandet af sin fastighet iakttaga dess begränsning å. marken, och han har icke vid underlåtenhet häraf något anspråk på att bedömas mindre strängt än en hvar annan, som gör intrång på en fastighets område. Endast så till vida är denna grundsats underkastad modifikation att den, som å sin fastighet uppfört byggnad så att den skjuter öfver gränsen, ehuru han icke under några förhållanden är fritagen från skyldigheten att utgifva ersättning för det intrång grannen lider af byggnaden, likväl under vissa i 3 kap. angifna förutsättningar är berättigad att hafva byggnaden kvarstående.
Likasom här gifna bestämmelser icke afse det fall, då frågan allenast gäller, huruvida ett besittningsförhållande blifvit rubbadt, äro de icke heller tillämpliga, när ägaren riktar sin talan mot någon, som endast åberopar en honom af fastighetsägaren inrymd rätt att besitta fastigheten, Är denna rätt åt honom upplåten af annan än käranden, kan äganderättsfrågan icke i denna rättegång afgöras med bindande verkan mot den åberopade ägaren, och det ligger därför i kärandens eget intresse att instämma denne; såvida ej hinder häremot möter, torde domstolen näppeligen anse sig böra pröfva kärandens anspråk utan att den uppgifne ägaren blifvit i saken hörd. Riktar käranden sin talan omedelbart mot denne, behöfver han däremot
icke instämma jämväl nyttjanderättshafvaren. Har denne icke varit part i målet,
- ↑ Se Jordabalken II s. 198 ff.
