talan hafva ock i förslaget upptagits i 4 kap. 21 § och 5 kap. 12 §. Bestämmelserna i detta kapitel äro däremot icke direkt tillämpliga å dessa fall, vare sig yrkandet på. återgång grundas därå, att den, som öfverlåtit egendomen, varit omyndig eller eljest obehörig att förfoga öfver densamma eller att öfverlåtelsen varit ogiltig på grund af tvång eller förledande, bristande form eller af annan dylik orsak, eller ett köp häfves af den i 4 kap. 12 § nämnda anledning. Om och under hvilka förutsättningar den, som under sådana förhållanden mister fast egendom, hvaraf han kommit i besittning, är berättigad till ersättning för kostnader å egendomen och skyldig att redovisa dess afkastning, kan icke genom en allmän, för samtliga dessa fall gällande regel besvaras. Om förvärfvaren i sin ordning afhändt sig egendomen till någon annan och talan anställes mot denne på grund af det föregående fångets ogiltighet, har däremot denna talan karaktären af klander och bör efter här gifna regler bedömas.
Från klander bör skiljas den talan, en fastighetsägare anställer mot granne eller annan, som gör intrång i hans äganderätt utan att likväl förhålla honom besittningen af fastigheten. Angående sådan talan hafva några allmänna bestämmelser icke ansetts erforderliga utöfver de i 3 kap. upptagna. heller talar man om klander, när väl fastigheten eller någon del däraf kommit i annans besittning – såsom när någon å annans fastighet olofligen intagit mark – men frågan ännu endast gäller, huruvida ett besittningsförhållande blifvit rubbadt eller icke. Besittningsskyddet såsom sådant behandlas icke i detta sammanhang. Först när svaranden vill göra gällande, att hvad han tagit i besittning tillhör honom, kommer frågan i det läge, att det kan blifva tal om klander i vanlig mening. Angående den processuella behandlingen af dylika fall finnes stadgadt i 10 kap. 6 § byggningabalken, i hvilket lagrum Beredningen icke haft anledning att föreslå någon förändring.
Ej heller å gränstvister i vanlig mening äro bestämmelserna i detta kapitel tillämpliga. Då fastighetsboken icke har till uppgift att angifva de särskilda fastigheternas gränser, är det lika litet enligt förslaget som enligt gällande rätt – 13 § lagfartsförordningen – nödigt att om dylika tvister göra anmälan för antecknande i fastighetsboken. Motsättningen mellan klander i egentlig mening och ägotvist grannar emellan om rå och rör eller annan bolstada skillnad" har i 1734 års lag kommit till uttryck i stadgandet i 11 kap. 7 § jordabalken, enligt
