omständigheter. Har egendomen i följd af åtgärd eller vållande af besittaren skadats eller minskats i värde, synes hans ersättningsskyldighet böra bedömas enligt alldeles samma regler, som gälla i fråga. om hans skyldighet att utgifva afkastning af egendomen. Besittaren måste alltså, om han var i ond tro när han åtkom egendomen, ersätta all skada eller värdeminskning, som under hans besittningstid blifvit en följd af hans med afseende å egendomen vidtagna åtgärder eller af hans underlåtenhet att vidmakthålla densamma i befintligt skick. Var han däremot i god tro vid sitt förvärf, kan det icke läggas honom till last, att han behandlar egendomen såsom sin. Har han t. ex. låtit nedrifva en byggnad å egendomen, är han lika litet pliktig att ersätta byggnadens värde som att låta ånyo uppföra densamma; icke ens för den inkomst, han kan hafva beredt sig genom försäljning af byggnadsmaterialierna, är han enligt förslaget redovisningsskyldig i förhållande till rätte ägaren. På samma sätt ställer sig saken, när skog å egendomen afverkats af besittaren eller någon, till hvilken han upplåtit afverkningsrätt. Äfven om afverkningen sträckt sig utöfver hvad en ordnad skogshushållning medgifver och det afverkade därför icke kan betraktas såsom vanlig afkastning af egendomen, synes giltigt skäl saknas att ålägga besittaren skyldighet att ersätta hvad han sålunda i god tro tillgodogjort sig. Att låta honom redovisa allt hvad han bekommit vore uppenbarligen obilligt, och att efter föredöme i utländsk rätt här införa en redovisningsskyldighet, begränsad till hvad han af det bekomna eller dess värde ännu kan äga i behåll, skulle leda till undersökningar, hvilka sällan skulle kunna gifva pålitliga resultat. Först med klandertalans anhängiggörande inträder ett annat förhållande; den godtroende besittaren måste därefter räkna med möjligheten, att egendomen i själfva verket är en annans, och han måste därför afhålla sig från hvarje åtgärd, hvarigenom densamma kan skadas eller minskas i värde. Af skäl, som vid 2 § utvecklats, likställes härmed det fall, att besittaren före stämningen får kunskap om annans bättre rätt till egendomen.
Då en besittare i god tro icke är skyldig att ersätta ens sådan skada eller värdeminskning, som har sin grund i hans eget åtgörande. är det uppenbart, att han icke kan göras ansvarig för skada, som inträffar genom olyckshändelse. För sådan skada lärer emellertid ej heller en ondtroende besittare vara ansvarig, då i fråga om fast egendom i allmänhet gäller, att olyckshändelser, som kunna drabba egendomen, lika väl inträffa, hvem som än är i besittning däraf.
