Ersättning för nedlagd kostnad.Förevarande paragraf har till uppgift att reglera rätte ägarens skyldighet att ersätta den afträdande kostnader, som denne under sin besittningstid må hafva nedlagt å egendomen. Att denna skyldighet måste blifva beroende af arten af dessa. kostnader är uppenbart. Man plägar i sådant hänseende af gammalt skilja mellan "nödiga", "nyttiga" och "öfverflödiga" kostnader. Såsom nödiga betecknar man endast de kostnader, hvilka varit behöfliga för egendomens bevarande och användande for dess ändamål och hvilka således icke heller rätte ägaren, om han själf suttit i egendomen, hade kunnat undgå. Till nyttiga kostnader åter hänför man sådana, som väl ej varit oundgängligen nödiga men dock kunna anses ägnade att höja egendomens afkastningsförmåga och därmed dess värde bedömdt efter allmängiltig måttstock. Andra kostnader, som endast tjäna att tillgodose individuella anspråk på bekvämlighet eller trefnad, betecknas såsom öfverflödiga. Oaktadt mellan dessa olika slag af kostnader någon fast gräns icke kan uppdragas utan beteckningen i själfva verket endast angifver en gradskillnad, lämnar dock nämnda indelning för bedömande af den här föreliggande frågan värdefull ledning.
Att en kostnad, som varit i ofvan angifna mening nödig för egendomen, under alla förhållanden bör ersättas kan icke blifva föremål för tvekan; äfven om den, som nedlagt kostnaden, varit i ond tro med afseende å sin rätt till egendomen, har ju genom densamma för rätte ägaren besparats en utgift, som han måst vidkännas, om han själf varit i besittning af egendomen. Därför omfattar ersättningsskyldigheten också hela det belopp, hvartill en sådan kostnad uppgått, äfven om resultatet däraf endast delvis eller alldeles icke skulle komma ägaren till godo därför att det påkostade, innan han ännu tillträdt egendomen, skadas eller förstöres genom en tilldragelse, för hvilken besittaren icke är ansvarig. Om däremot besittaren själf vållat, att det påkostade gått om intet, eller om han under den tid, han suttit i egendomen, kan anses hafva helt eller delvis gjort sig den nedlagda kostnaden till godo, bör rätten till ersättning därefter afpassas. Ofta äro dylika kostnader af beskaffenhet att böra på vissa år fördelas, och det är därför i sin ordning, att den afträdande får själf bära den del af sådan kostnad. som belöper å hans besittningstid. En erinran härom har införts i detta
