Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/258

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
247

sammanhang. Har sålunda besittaren nybyggt ett för egendomen nödigt hus, hvilket kan beräknas vara användbart för sitt ändamål under en tid af trettio år, får han icke, om han först tio nr efter byggnadens uppförande afträder egendomen, njuta ersättning för mer än två tredjedelar af byggnadskostnaden. I den mån kostnaden kan anses belöpa å hans besittningstid, kommer den honom till godo därigenom. att han antingen får behålla egendomens afkastning utan redovisningsskyldighet eller ock, om den skall redovisas, får afdragsvis tillgodoräkna sig

denna kostnad.

Hvad åter angår nyttiga kostnader, kan frågan om rätte ägarens ersättningsskyldighet synas mer tvifvelaktig. I 1734 års lag synes i detta afseende ingen skillnad göras mellan nödiga och nyttiga kostnader; det stadgas i 11 kap. 1 § jordabalken, att "den, som jorden vinner, skall gälda all nödig och nyttig förbättring åter". Samma grundsats uttalas helt allmänt i Lagkommitténs förslag till civillag. Äldre Lagberedningen ägnade frågan större uppmärksamhet. Beredningen utgick därifrån., att i 1.734 års lag innehafvare af främmande egendom behandlades lika, utan hänsyn till huruvida han var i god tro eller icke, och att därför någon skillnad icke behöft göras med afseende å ersättning för kostnader, som varit nödiga eller blott nyttiga, men uppställde själf olika regler för dessa båda fall; nödiga kostnader skulle alltid ersättas, nyttiga endast under förutsättning, att innehafvaren af egendomen varit i god tro eller kostnaden varit sådan att det måste antagas, att rätte ägaren själf skulle hafva gjort den, om han innehaft egendomen. Huruvida stadgandet i 11 kap. 1 § jordabalken, på sätt Äldre Lagberedningen antog, afsett andra fall än sådana, då jordens innehafvare var i god tro, är underkastadt tvifvel.[1]

Någon motsvarighet till detta stadgande förekom icke i den äldre lagstiftningen, men sammanställdt med 18 kap. jordabalken synes det hafva samma innebörd som den förut anförda bestämmelsen i 19 kap. jordabalken i landslagen, hvilken, såsom ofvan framhållits, tolkades så som vore den

vanliga skillnaden mellan god och ond tro därigenom uttryckt. I hvarje fall lärer

  1. Af tillgängliga rättsfall framgår icke med säkerhet, att ersättning för nyttiga kostnader tillerkänts besittare i ond tro, ehuru exempel förekomma därpå., att det ålagts svaranden att utgifva ersättning för afkastning jämväl för tiden före stämningen men ändock tilldömts honom ersättning för nödig och nyttig förbättring. Se K. Maj:ts domar den 27 febr. 1854 (Schmidt J. A. XXVII s. 149), den 26 juli 1869 (Naumanns tidskr. 1870 s. 187) och den 31 dec. 1880 (N. J. A. s. 487).