möjligen uppkommande rättegång oftast läror vara uteslutet. Beredningen har därför funnit sig böra föreslå, att handling, hvarom nu är fråga. skall vara bestyrkt antingen af svensk konsul eller af behörig utländsk myndighet å den utrikes orten; är handlingen ej så styrkt, må lagfart ej utan förre ägarens hörande beviljas. De utländska myndigheter, hvilka här afses, äro de, som i likhet med notarius publicus har i landet hafva till åliggande att bestyrka underskrifter å enskilda handlingar.
Enligt gällande rätt – 13 och 14 §§ lagfartsförordningen – åligger det den, som instämt talan om lösningsrätt till fast egendom, att låta anteckna sin talan i lagfartsprotokollet; sedan sådan anteckning skett, må ansökan om lagfart å fastigheten icke beviljas, med mindre det visas, att lösningstvisten blifvit afgjord genom laga kraft ägande dom. Innan sådan talan instämts, möter däremot icke något hinder att bevilja lagfart å fång, vid hvilket lösningsrätt kan komma att utöfvas. Någon ändring häri var icke i Beredningens tidigare förslag ifrågasatt.
Oaktadt käranden, om lösningstalan bifalles, är berättigad att åtkomma fastigheten för samma pris, som köparen utfäst, har denne alltså i sin makt att belasta fastigheten med inteckningar utöfver köpeskillingens belopp. Blifva dylika inteckningar gällande mot den, som sedermera inlöser fastigheten, kan lösningsrätten blifva utan värde; komma åter inteckningarna att sakna giltighet mot den, som löser, innebär sådant uppenbarligen en väsentlig fara för fastighetskrediten. Att härutinnan åstadkomma rättelse är så mycket angelägnare som
frågan vinner ökad praktisk betydelse, därest förköpsrätt införes i lagstiftningen. Lämpligaste utvägen synes vara att betaga köparen rätt att erhålla lagfart å sitt fång ej blott medan lösningstalan är beroende på domstols pröfning utan äfven därförinnan, såvida icke tiden för talans instämmande gått till ända. En bestämmelse i detta syfte har intagits i 9 §, hvarvid, till undvikande af rubbning i paragrafföljden, det stadgande, som nu där har sin plats, öfverförts till 8 §.
Hvad angår den formella behandlingen af sådana lagfartsansökningar som de ifrågavarande, framgår af 14 §, att om lösningstvist redan är anhängig då ansökningen göres, denna skall förklaras hvilande tills det visat sig, huruvida lösningsanspråket bifalles eller icke, men att eljest ärendet skall uppskjutas. enligt tredje stycket i nämnda paragraf.
