stadgandet nyligen tillämpats.[1] Uppenbarligen är emellertid ifrågavarande stadgande föga ägnadt att tillgodose hvad i dylikt afseende kan anses erforderligt. I allmänhet torde ock redan nu för ifrågavarande orter byggnadsstadgan för rikets städer hafva gjorts tillämplig. Stadgandet har, såsom hänförligt till det i 3 kap. i förslaget behandlade ämne, i sammanhang med införandet af ny jordabalk bort uttryckligen upphäfvas.
I den nya jordabalken hafva i ett särskildt kapitel, det sjätte, upptagits föreskrifter i fråga om lösningsrätter, såväl den konventionella förköpsrätten som de legala lösningsrätter. hvilka ansetts böra bibehållas. Med afseende å de sistnämnda skola de för utöfning af förköpsrätten föreslagna bestämmelserna komma att tillämpas, i följd hvaraf samtliga de föreskrifter, hvilka nu reglera. de legala lösningsrätterna, för framtiden sättas ur gällande kraft. Utom hvad härom i 1734 års lag eller i stadganden, som angifva sig innefatta ändring eller förklaring däraf, finnes föreskrifvet, förekomma sådana bestämmelser i förordningen den 21 mars 1835 angående hembud af frälseränta samt i förordningen den 1.6 juni 1875 angående upphörande af hembudsskyldighet; äfven dessa bestämmelser hafva därför här bort upptagas bland dem, som skola upphäfvas. Hvad förordningen den 21 december 1857 angående upphäfvande af bördsrätten i stad m. m. innehåller därom, att lösningsrätt till försåld fastighet för viderboende och nabo ej må äga rum i de fall, då säljare och köpare äro med hvarandra skylda inom bördslederna, kommer genom viderboende- och naborättens upphäfvande af sig själf att förfalla. Detsamma gäller om de bestämmelser, förordningen den 22 december 1863 meddelar angående inskränkning i den lösningsrätt, som tillkommer ägare af frälseskattejord eller frälseränta.
I 7 § af resolutionen och förklaringen på prästerskapets besvär och ansökningar den 23 december 17-17 omförmäles en särskild lösningsrätt. Enligt tidigare medgifvande hade åborna å vissa s. k. prästestommar erhållit rätt att skatteköpa desamma. hvaraf de ock begagnat sig. Då prästerskapet härigenom ansågs blifva lidande, besvärade sig dess fullmäktige och förmenade, att berörda medgifvande inkräktade på ståndets rätt till fri disposition öfver de till dess underhåll anslagna stommar och mensalier. I anledning häraf förklarade Kungl. Maj:t uti ifrågavarande resolution att några sådana skatteköp ej för framtiden finge äga rum. Hvad åter anginge
sådana stommar och mensalier, som redan blifvit till skatte försålda, så ehuruväl
- ↑ Se K. Maj:ts utslag den 4 juni 1908 (N. J. A. s. 277).
