påstående icke vore grundadt på laga skäl och bevis utan vore en förmodan stridande mot hvad som utvisades af de äldsta jordeböcker, i hvilka alla domkyrkan tillhöriga hemman upptagits under titeln dels krono och dels kanike och geistlige, med hvilka senare dittills alltid förståtts kronohemman. Kollegiet ansåg därför betänkligt att tillägga dessa hemman annan natur eller egenskap än den de ägde, då Skåne först kom under svensk lydnad. I bref till kammarkollegiet den 27 augusti 1817 utlät sig emellertid med anledning af domkyrkorådets framställning Kungl. Maj:t på följande satt. I fråga om domkyrkohemmanens frälse- eller krononatur hade å domkyrkans sida blifvit anfördt, att med de mest sannolika omständigheter skulle vara styrkt, att domkyrkan erhållit sina fastigheter i forna tider genom enskildes frikostighet. Den omständighet, att hemmanen i jordeböckerna icke uppfördes i frälsekolumn, bevisade desto mindre, att de vore krono eller blifvit af kronan domkyrkan donerade, hvarpå någon handling icke blifvit af kammarkollegiet åberopad än mindre uppgifven, som hemmanen upptoges i jordeböckerna icke bland kronohemman utan efter dem under den särskilda titeln af kanike och geistlige hemman. Om de än mot hvad upplyst blifvit vore af krononatur, kunde sådant icke förminska domkyrkans i skattebrefven tydligen förbehållna rätt till hembud af skatterättigheten vid dess försäljning utom rätt börd, emedan 1789 års förordning ingalunda kunde tillämpas å domkyrkans hemman, hvaröfver kronan icke ägde någon dispositionsrätt. Vid öfvervägande häraf förklarade Kungl. Maj:t, att domkyrkans lösningsrätt icke borde eftergifvas utan begagnas antingen till skatterättighetens inlösen eller till en viss erkänsla för löserättens afsägelse, såsom vid Danviks hospital skedde. Skulle denna kyrkans rätt göras stridig, borde den i laga ordning å domkyrkans vägnar göras gällande. I nytt bref till kammarkollegium den 26 oktober 1827 har Kungl. Maj:t på förekommen anledning förklarat, att vid de tillfällen, då Lunds domkyrkoråd icke själf inlöser dess till försäljning ledigblifna domkyrkoskattehemman utom börd, domkyrkorådet icke äger att af vederbörande äska högre afgift än en procent af köpeskillingen.
Af den nu lämnade redogörelsen framgår, att den lösningsrätt, som tillkommer Danviks hospital, hvilar på den i 4 kap. 5 § jordabalken stadgade grund, ränteägarens lösningsrätt till frälsehemman, som sålts utom börd. Så har ock i praxis
hospitalets berörda rätt uppfattats.[1] Med hänsyn till 1817 års bref torde detsamma
- ↑ Se K. Maj:ts domar den 1 fem. 1899 (N. J. A. s. 21, 24).
