gränsmärken därigenom, att de blifvit upprättade just för att tjäna såsom bevismedel om gränsens rätta sträckning, och det ligger därför nära att gifva dem större vitsord än naturliga. gränsmärken. Huruvida urminnes häfd ägde vitsord mot rå och rör, blef under 1600-talet en mycket uppmärksammad tvistefråga, för hvilken en något närmare redogörelse erfordras.
Redan i regeringens svar på särskilda från Åbo hofrätt den 10 maj 1633 framställda spörsmål finnes klart angifven den ståndpunkt, som sedan blef den härskande. "Regeringens resolution är, att urminnes häfd dödar och kraftlös gör alla rå och rör, där den skäligen bevisas kan". Det oaktadt ansågs det inom kort nödigt att åter upptaga frågan. Under riksdagen i Nyköping 1640 hafva presidenterna i rikets hofrätter jämte några assessorer från hvarje hofrätt afgifvit ett utlåtande angående särskilda rättsfrågor, som ansågos böra göras till föremål för lagstiftning. I detta utlåtande heter det bland annat: "Urminnes häfd bör så hädanefter som hittills alltid vara odisputerlig och gå framför rå och rör". Ämnet upptogs af den stora lagkommission, som 1643 var samlad för att afgifva yttrande öfver särskilda lagfrågor. I dess betänkande hette det, att det visserligen kunde synas som om rå och rör borde äga vitsord framför häfden, enär de förra eljest syntes vara utan ändamål, men förhållandet var dock enligt kommissionens mening det motsatta. Såsom skäl att gifva urminnes häfd företräde anfördes dels lagens ord i 1 kap. jordabalken, hvilka syntes obetingadt erkänna detta företräde: "urminnes häfd må ingen kvälja ehvar hon åkommer", dels ock den omständigheten att genom urminnes häfd rättssäkerheten blefve bättre tillgodosedd än genom rå och rör, som alltid kunde olofligen. rubbas. Särskildt vore fara för mången att mista sin egendom, som dess förfäder genom laga fång förvärfvat inom annans rå och rör, om ej urminnes häfd finge gälla. Urminnes häfd skulle alltså enligt kommissionens mening äga företräde framför rå och rör, "dock bör en domare, när jäf är i saken, särskildt i mark och skog, där den ene om den andre häfdat – hvilket ej förstås om åker eller äng – icke räkna detta för urminnes häfd, utan rätta sig efter rör, staf, rågång eller annan rätt skillnad eller öre och örtug".
Från den ståndpunkt, kommissionens pluralitet sålunda intog, var Stjernhjelm ensam skiljaktig och yrkade, att "viss rå och rör skulle gälla öfver urminnes häfd, som icke var afgränsad såsom urfjäll efter lag". Stjernhjelm menade. att man till en början måste skilja mellan ostridiga och stridiga rå och rör.
