De senare måste först genom syn fastställas, innan man kunde uppkasta frågan om deras företräde framför urminnes häfd. 1 kap. jordabalken ägde ingen tillämpning i gränstvister, där säkra rå och rör funnos. Till stöd härför åberopade han 26 kap. byggningabalken i landslagen: "ligga rå och rör byar emellan, vare som det varit hafver"; härmed gafs företräde åt rå och rör utan att förbehåll gjordes för urminnes häfd. All lag syntes vilja gifva rå och rör, där de funnes, vitsord mot häfd. där icke fråga vore om urfjäll, d. v. s. en inom satta gränser innesluten inom annans område. "Men där ovisse, oliklige och tvifvelaktiga rå och rör äro, där råde häfden och längsta possession". Stjernhjelms åsikt har icke vunnit vidare anslutning; redan vid föredragning i rådet den 21 mars 1643 synes Stjernhjelms uppfattning hafva ogillats. Inom rättslitteraturen förfäkta såväl Loccenius som Nehrman och Abrahamsson den åsikt, att urminnes häfd gäller mot rå och rör.[1]
1734 års lag och senare rättsutveckling.I 1734 års lag har urminnes häfd blifvit föremål för särskilda bestämmelser i 15 kap. jordabalken. I fråga om häfdens väsen intager lagen icke någon utpräglad ståndpunkt. Äfven för svensk rätt gäller, att urminnes häfd bör anses innebära blott en presumtion för den lagliga uppkomsten af den rättighet, till stöd hvarför häfden åberopas. Denna presumtion är emellertid, såsom ofvan angifvits, af säregen art; den faller allenast för bevisning därom, att den nuvarande innehafvaren härleder sin rätt från någon, som i ännu äldre tid olagligen från kärandens företrädare tillägnat sig den omtvistade rättigheten.
Såsom föremål för urminnes häfd nämnes i 1 § "fast egendom eller rättighet". De i 2 och 3 §§ upptagna inskränkningar i användningen af urminnes häfd utgjorde icke någon nyhet. Att urminnes häfd icke gäller mellan delägare i tegskiftad by (2 §), icke heller i öppen skog och mark byar emellan (3 §) har, såsom ofvan anmärkts, otvifvelaktigt varit gällande rätt under 1600-talet. Med
anförda bestämmelser i 3 § bör sammanställas stadgandet i 12 kap. 6 § jordabalken;
- ↑ Såsom ett försök att förmedla de motsatta uppfattningarna må anföras en riddaresynedom, gifven i Uppsala den 20 september 1664 i tvist mellan Gamla Uppsala och Vaksala socknar, å ena, och Uppsala stad, å andra sidan. I domen fastställdes den rätta ägoskillnaden socknarna. och staden emellan, men därjämte förklarades bland annat, att Uppsala stads invånare skulle behålla sina utom ägoskillnaden belägna åkrar, beteshagar och mulbetesrätt, såvida deras långliga häfd eller särskilda kungl. bref "dem sådant reservera och förbehålla". Ägoskillnaden blef således den, som rå och rör, utvisade, men urminnes häfden erkändes oberoende af denna.
