har beträffande servitut meddelats en särskild bestämmelse i syfte att underlätta bevisningen om tillvaron af sådan rätt vid den tidpunkt, då lagen träder i kraft; om sådan rättighet, där den hvilar å urminnes häfd, må anteckning under vissa förutsättningar ske i fastighetsboken.
Att urminnes häfd icke förtjänar att för framtiden bibehållas såsom grundval för uppkomsten af nya rättigheter är otvifvelaktigt. Med vissa af de i öfrigt gällande lagbestämmelserna. står ett sådant rättsinstitut i bestämd strid, med andra är det icke väl förenligt. Och äfven där intetdera är fallet, kan institutet lämpligen ersättas med bevisregler, som äro afpassade efter sakens natur.
Det moderna fastighetsboksväsendet afser att bereda offentlighet åt förvärf af rätt till fast egendom. I samma mån fastighetsboken har anspråk på fullständighet, förlorar urminnes häfden fotfäste. Boken måste blifva den enda källan för upplysningar om fastighetens rättsliga läge; förhållanden, hvarom boken intet har att förmäla, kunna icke grundlägga en rätt i strid mot den, boken utvisar. Då nu fastighetsboken afser att upptaga samtliga för sig bestående fastigheter och de fång. hvarigenom äganderätt till dessa förvärfvas, måste det anses uteslutet att för framtiden tillerkänna urminnes häfden den verkan, att därigenom skulle kunna grundas äganderätt till en i boken upptagen själfständig fastighet. Af ett sådant rättsinstitut finnes icke heller något behof. Väl medför den omständigheten, att jämlikt 14 § punkt 2 promulgationslagen någon vid fastighetsbokens uppläggande antecknats såsom ägare till en viss fastighet, icke i och för sig någon verkan i civilrättsligt afseende, men därmed att fastigheten från honom öfvergår till annan, som därå erhåller lagfart, inträda de rättsverkningar, en inskrifning i fastighetsboken med för. Den mest betydelsefulla af dessa rättsverkningar är enligt svensk rätt möjligheten att efter viss tid vinna häfd å fastigheten och därigenom afskära klandertalan från rätte ägarens sida. Då denna tid är väsentligt kortare är den, som måste förflyta för att urminnes häfd skall inträda. ersätter denna för sådana fall, där den kan komma till användning, urminnes häfden. I fråga om fastigheter, hvilka tillhöra. enskilda personer, inträder alltid, om ej förr så vid ägarens död, en förändring i äganderätten och därmed lagfartsskyldighet för nye ägaren. Kan denne, när han söker lagfart, ej styrka sin fångesmans åtkomst, äger han jämlikt 15 kap. 12 § i förslaget erhålla kungörelse och, sedan viss tid förflutit, lagfart utan hinder
