däraf, att åtkomsten icke kunnat styrkas. Härigenom är möjlighet öppnad att efter ytterligare viss tid vinna häfd å fastigheten.
Endast i fråga om fastighet, som tillhör menighet, stiftelse eller allmän inrättning, kan det inträffa, att fastigheten under obegränsad framtid förblir i samme ägares hand och att alltså något lagfarande däraf i allmänhet icke ifrågakommer. Ägaren kan visserligen efter huru lång tid som helst söka lagfart å sitt fång och, om ansökningen omedelbart eller efter kungörelse beviljas, vinna häfd, men om fångeshandlingen icke kan tillrättaskaffas, står denna utväg att bringa klarhet i äganderättsförhållandet icke öppen. I sådana fall föreligger otvifvelaktigt ett praktiskt behof att utan företeende af fångeshandling erhålla lagfart och därmed en utgångspunkt för viss tids häfd. Att i sådant syfte upptaga särskilda bestämmelser i förslaget har emellertid synts vara förenadt med betänklighet. I regel har den fastighet, som innehafves af en kommun eller stiftelse, såsom gåfva öfverlämnats till denna för tillgodoseende af ett visst ändamål; ofta nog har fastigheten kommit från kronan. Under sådana förhållanden kan det vara möjligt, att öfverlåtelse af äganderätt aldrig åsyftats eller att, om detta varit fallet, äganderätten skolat vara beroende af det villkor, att fastigheten fortfarande användes för det åsyftade ändamålet. Utan tillgång till fångeshandlingen kan sådant icke pröfvas i ett inskrifningsärende. I fråga om dessa förhållanden, hvilkas uppkomst ligger långt tillbaka i tiden, erfordras en särskildt omfattande utredning; beträffande de kyrkliga, kommunerna är ock en sådan redan påbörjad. Först när en dylik utredning verkställts, kan med säkerhet bedömas, i hvad mån och under hvilka förutsättningar i förevarande fall lättad utväg att erhålla lagfart må kunna beredas fastighetens innehafvare.
Hvad angår frågan om en fastighets omfattning och gränser. är det gifvet, att i förhållandet mellan delägare i ett och samma skifteslag, sedan detta undergått skifte, urminnes häfd icke kan göras gällande; delägarnes ömsesidiga rätt är genom skiftet en gång för alla bestämd, och skifteshandlingarna innefatta den i sådant hänseende afgörande normen. Däremot kunde det ifrågasättas att beträffande rätt till utjordar inom icke i skiftade skifteslag samt urfjällar låta urminnes häfd fortfarande komma till användning, då fastighetsboken ju icke afser att lämna någon redogörelse för de särskilda fastigheternas omfattning. Beredningen har emellertid ansett bibehållandet af detta rättsinstitut särskildt för detta förhållande icke vara lämpligt eller behöfligt. Den rätt, som vid lagens tillkomst redan vunnits på grund af
