ej haft behörig kunnskap, utan ofelbart uti en willfarande lära komme att upfödas; dock som fara wore att Max, hwilken wore i ett mycket fattigt tillstånd stadd, och icke haft betänkande med sitt barn som skedt wore, förfara, i fall han landsförwistes, för någon båtnad äfwen kunde falla ifrån Lutherska läran; så borde han afstraffas med 14 dagars fängelse wid wattn och bröd. 1727 den 19 Julii, KB. till S. H. R.
Anm. Landsflygtighet, eller, som det i 1 Cap. 3 § MB. heter, att förwisas Riket, tyckes wara ett straff, som är mera lämpeligit för utländningar, hwilke i Swerige begå brott, och då det wärkställes emot infödingar, strider emot Allmänna rättwisans reglor, som ej tillåta den ena Staten, att belasta den andra med inwånare, hwilka igenom sina laster kunna blifwa den skadeliga. Också har detta straff i sednare tider sällan blifwit ådömt och nästan alldrig utan i Statsbrott. I Preusiska Lagen omnämnes icke landsförwisning, och deportationsstraffet, som i 29, 30 Artiklarne af Franska Brottmålslagen, (Code Criminel) fastställes, är af olika natur, samt swarar vis à vis Swerige, emot förwisning till St. Berthelemy. Att förwisas staden, är et straff, som icke nämnes i Sweriges Lag, och i anseende till hwilket, på det icke Rikets öfriga landsorter måtte till deras skada befolkas med missdådare, som i Stockholm för stölder och bofstrek woro utmärkte, Kongl. Maj:t, medelst skrifwelse till Swea HofRätt den 8 Nov. 1693, Just. W p. 1351, i Nåder förordnade, att i stället för Stadsförwisningen skulle dädanefter Mannspersonerne föras till Marstrand att arbeta, och Qwinfolken insättas i Tukthuset. I sednare tider har jag, undantagande i Tidelags och Blodskamsmål, då den brottslige, till förargelses undwikande, wanligen förwises den Stad eller landsort, där brottet blifwit föröfwat, icke funnit flera än twänne
