then förwist Riket. Är thes mening sådan, at Lärare af then rätta tros bekännelse therom icke äro enige; gånge thermed, som i KyrkioOrdningen stadgas."
S. F. Skulle Kyrkoherden förspörja, att någon, som elljest sig stilla och roligen i Församlingen upförde, wore råkad i någon willfarande mening om Salighetens grund och medel; Så bör han så sjelf, som med Comministri tillhjelp, dock utan att sådant i förstone widare kunnigt göra, med all möjeig flit, saktmodighet, ömhet och försiktighet, utur Guds ord öfwertyga den willfarande om sin willfarelse, samt, genom Guds nåd, söka att bringa honom därifrån på rätta Salighetens wäg. Skulle den willfarande ändå i sina fattade tankar förblifwa, angifwes sådant hos Probsten i Contractet, som äfwen med all flit och saktmodighet bör söka att rädda honom från Själawåda: Skulle ock detta allt fåfängt aflöpa, anmäler Probsten det hos Biskopen och Consistorium, som äfwen måste låta sig wara högst angelägit, att underrätta den willfarande, och få honom till sunda tankar i Christendomen, hwarom ock offentelige förböner göras böra. Men om någon, oaktadt allt sådant, ej wille låta bringa sig till rätta, utan motwilligtwis förkastade all underwisning, Guds Ord och Sakramenterna, så at Consistorium ej funne hans räddning kunna åstadkommas, bör han ställas för werldslig Rätt, då med honom efter ReligionsStadgarne, samt 1 Cap. 2 §. i 1686 års Kyrkoordning (Justit. W. p. 998.) och 3 §. i Kgl. Maj:ts Försäkran af den 22 Martii 1720. (M. W. 1 T. pag. 135.) förfares. Och där någon i Församlingen wistades, som sine willfarelser, antingen skrifteligen, eller i samtal med andre, sökte att utsprida, till de enfalldigas förförande, så må med den ett sådant tålamod ej hafwas, utan han strax af Kyrkoherden i Consistorio angifwas, på det med honom utan uppskof må lagligen förfaras: Och bör
