liklukten, såsom den säkraste dödstecknet, sig infunnit. I Medicinae Doctorerne Winslows och Bruhiers Afhandlingar om dödsteckns owisshet äro mångfaldiga utländske exempel uppgifne på personer, hwilke i pestetid, af os, colique, i barnsängar, och af de mångfaldiga där beskrifne händelser, blifwit ansedde för döde, men dels kommit till lif igen, dels efteråt funnits hafwa blifwit lefwande begrafne. Kyrkoherden O. Tillaeus wid Fransyska Lutherska Församlingen i Stockholm, som år 1751 af trycket utgifwit en öfwersättning däraf, har wid slutet af boken på 30 sidor infördt exempel på personer i Swerige, hwilke hållits för döde, men kommit till lifs igen, ibland hwilke det med Lieutenanten Israel Olfosson Fårling, p. 172–178, i synnerhet är märkwärdigt. Han lades i likkista 14 dagar efter Michaelis, men i anseende till långwäga stadde slägtingars frånwaro, som skulle biwista begrafningen, uppsköts därmed till 1:sta Söndagen i Adwentet, eller omkring 6 weckor därefter, då han dagen förut uppreste sig i likkistan och begärde sina byxor och tofflor af en gumma, som skulle elda i rummet. I en år 1801 tryckt skrift, kallad Berättelser om Skendöde, där mångfaldiga exempel med personers namn uppgifwas, på skendöde, som dels kommit sig, dels på rysligit sätt slutat sina lif i grafwar och likkistor, omtalas p. 84, en LikMadam, som skrutit däröfwer, att hon en gång då ett lik welat om natten resa sig upp urkistan, fattat kraftigt i detsamma och nedtryckt det å nyo, under yttrande: "Hwad har du att göra ibland de lefwande? Ned med dig! du hörer ej mera till oss." Och liket, som man lätteligen kan tro, försökte icke widare att röra sig. Om i Preusiske Staterne någon dödar annan på hans egen begäran, eller är honom till sjelfmordet behjelpelig; så anses han med 6 till 10 årigt; men om det befinnes, att han intalt
