i saken, utgåfwo de Grandier, såsom författare till en lika usel som bitter satire emot Cardinalen Richelieu, under titul La Cordonniere de Loudon. Cardinalen, för att hämnas, tillsatte en Commission, bestående af sine kreatur, för att undersöka om trolleriet. Nunnorna inbillades, att de woro besatta, och efter wanlig exorcisme började hwarje uti dem inneboende Djefwul att tala, därwid han ock uppgaf den rang, som han i Satans tjenst innehade. Astaroth war ibland dem förnämst och af Seraphims wärdighet. Följden blef den, att Grandier lefwande brändes; Och som, när han stigit upp på bålet, en broms surrade förbi honom, gaf denna tillfällighet en närwarande Munk anledning, att utsprida ibland folket, att det war Beelzebub, som kom att föra Grandiers själ till helfwetet, emedan Munken hört sägas, att Beelzebub betydde flugornes konung. – I 109:de Artikeln af Kejser Carl den 5:s Peinliche Halsgerichts-Ordnung, förklarades den skyldig att lefwande brännas, som orsakade skada genom truldom, och i 44:de Artikeln det wara tillräckeligit skäl, att låta den angifne undergå torture, om han kunde öfwertygas, att hafwa plägat förtroligit umgänge med Trulkarlar eller Trulpackor. Juris Profesoren i Halle, Doctor Jac. Fredr. Ludovici berättar i sin år 1708 ifrån trycket utgifne Einleitung zum Peinlichen Process, p. 81, att på wissa orter i Tyskland brukades, innan Trollpackan fördes i plågorummet, att skarprättaren ställde sig framför henne i en mörk wrå och gaf henne oförmärkt ett slag på munnen, så att hon blödde, hwarigenom hon destosnarare skulle förmås till bekännelse. I lika afsigt gaf man henne, enligt nyssnämnde Professors utsago, p. 85, då hon under plågorne blef törstig, en dryck, bestående af dricka med rifwit bröd, sönderstött gäddegalla och lefwer, samt swart kummin, och p. 90 förmäler han, att med ett af swafwel och beck tillwärkat plåster, som
