längtar och trängtar efter tina gårdar: Min kropp och siäl frögda sig i lefwande Gudi[1]. I.) Högachtning, wördning och ärebödighet för thet rum, thet motte warit tabernaklet eller sedan Templet, ehwar Gudstiensten offenteligen blef hållen, gafs ej allenast thermed tilkenna, at the nämndes then stora HErrans Zebaoths boningar och gårdar; vtan ock vtropades för at wara lustiga, liufliga, behageliga och förnögeliga, och thet til allas förvndran, ja, mer än at the kunde thet fulleliga begripa eller rett med orden vtföra; ty brusto the vt theröfwer i thetta vtrop: Huru lustige äro tine boningar! ho kan ther på tenka, therom tala eller them bewista och beskåda vthan wördning och Högachtning⸮ II.) Sin brinnande lust och längtan efter then offenteliga Gudstiensten läto Korah barn förstå med egenteliga ord, sägandes hwar för sig: Min siäl längtar och trängtar: nemligen innerligen och idkeligen. Längtans alfwar och häftighet wistes med tv ords sammanfogning, som äro af enahanda bemerkelse: längta och trängta. Begge betyda ett häftigt och beständigt begiär i Siälen efter thet, som man älskar, önskar och menar sig finna och winna förmon, wälmågo och salighet vtaf. The trängtade så efter HErrans gårdar och Gudstiensten, som ther förehades, som hiorten ropar efter friskt watn[2]; Som then hungrige efter mat, och törstige efter drick; mer än en lat dräng åstundar skuggan, och en dagekarl dagens afton[3]. Emedan Korah barn hade samma sinne, som David, så hade the ock samma längtan och lika sinnelag med honom, at the hade Guds hus boning kiär och thet rum, ther hans ära bodde[4]; thet ena bodo the gerna af HErranom, thet the i HErrans hus motte kunna komma i alla sina lifsdagar, til at skåda then sköna Gudstiensten och besöka Guds tempel[5], så lenge the lefde. III.) Theras öfwerswinneliga glädje, som the hade af och öfwer Gudstiensten i the lustiga HErrans Zebaoth gårdar och heliga boningar, serdeles när the henne bewistade, lät hwar och en af them förstå, sägandes: Min kropp och siäl, thet är, jag hel och hållen, frögdar mig i lefwande Gudi: Såsom han welat säga: Jag är tå och theröfwer så glad, af all min siäls kraft, andacht och grund, at thet vtwertes kan merkas och skönjas. Jag siunger af glädje med min munn. Jag hoppar och dantsar af glädje med mina fötter. Jag klappar mina händer tilsamman af glädje. Andre, som sådant se, kunna theraf förstå, huru öfwerswinnelig min krops och siäls glädje är i lefwande Gudi, när jag Gudstiensten bewistar i hans honom hel-
