gada boningar och gårdar. Men hwarföre och hwaröfwer gladde the sig så högeligen vnder Gudstiensten⸮ Swaras: The gladdes så ther, öfwer alla sin Guds vnder-machts- och nådesgerningar, som ther predikades; öfwer then myckna loff- och Tacksägelseröst, som ther hördes; öfwer then lefwande Gudens nåderika närwarelse och wissa både bönhörelse och wälsignelse; öfwer then hugnerika syndaförlåtelse, som ther tilsades; och thet, som hufwudsaken war, vti och öfwer then ther, vti offren och med nådastolen förebildada, samt therwid dageligen predikada MESSIA. Then vti och genom honom wisst förwentada försoning, förlossing, nåd, frid, frögd och ewiga salighet kunde ej annat, än wara för Korah barn, såsom för allom, som i G. Testamentet retteligen bewistade offentelig Gudstienst, ett öfwerflödigt ämne til öfwerswinnerlig och fulkomlig glädje för theras kroppar och siälar i lefwande Gudi.
Wi höre, Älskade i HErranom, af Korah barns anförda ord, huru the och vthan twifwel alle andre, som kende, tiente, fruchtade och älskade GUD, högt achtade, hiertinnerligen åstundade och öfwerswinneligen gladdes öfwer och af then offenteliga Gudstiensten i thet G. Testamentet; och thet vthan all twifwel, efter then H. Andas drift, sig til nytto, tröst och salighet. Wi Christne i N. Testamentet, så wida wi hafwe samma GUD, drifwes af samma Anda och täncke oss til samma salighet, hwarken böre eller kunne hafwa andra tanckar om, annat tycke för, mindre längtan efter och sämre glädje af, wid och öfwer wår offenteliga Gudstienst vti the, hos oss Gudi helgada hus, them wi kalle Kyrkior, än the trogne fordom haft i sin tid, så af hwar Christtrogen borde förklara sin högachtning, längtan och glädje, sägandes med Korah barn: huru lustige äro tine boningar, HErre etc. Men Gudi högeligen klagadt! thet ser nu så vt, som wår tids Christenhet är vpfyld med alt förmonga, som tyckas icke weta af någon H. Anda[1]; ju är wisst, at the icke låta sig af honom drifwas; emedan the hafwa helt ringa eller alsintet tycke för offentelig Gudstienst, altsingen längtan til Guds hus, icke eller någon glädje af kyrkiogång eller Gudstienstens bewistande. The låta sig therifrå hindras af matredning, klädeskrus och annat; the längta mer och mäst efter gästabod, spel, lek, dants och syndiga nögen; och så mycket mindre glädje hafwa the af Gudstiensten, som intet rum är them osundare, än Kyrkian, och ingen time är them lenger och förtreteligare, än then, som the ther förnöta. Men hwad sanning skal man kunna säga om sådana, än thenna, then the sielfwe icke kunna neka⸮ nemligen, at icke GUD, vtan buken är theras GUD[2]. Menniskior äro the;
