Och dock den gestalt, som framstår klarast i stridens rök och dam – på talarestolen, bland de oerhörda folkskarorna i Exeter Hall och St. James Hall och bland de öfriga medspelarne i detta minnesvärda drama – är den bleka och bräckliga fru Booth, som, nöjd med att andra erhållit sitt rättmätiga erkännande, faller ned på sina knän och utbrister: »Välsignad vare Herren, som hört min bön!»
Catherine Booths bön förbyttes i lofsång. Det är sannerligen så som skalden säger: »Den beder bäst, som älskar mest.»
Och ljuder icke från andra sidan den tysta floden i vinternattens stillhet en klockren röst: »Verka för något godt, om det än går aldrig så långsamt. Vårda någon blomma, om den är aldrig så ringa. Arbeta! Allt arbete är ädelt och heligt!»
