är, för att icke blifva djupt gripen af denna yttring af eder kärlek och sympati. Jag har emellertid haft så god tid att se tillbaka på mycket, som varit bristfälligt i mitt flydda lif och arbete, att jag icke kan annat än känna, att ni öfverskattat bådadera. Men jag fröjdas mera än jag kan säga, och med en glädje, som jag skall taga med mig till Guds tron, öfver dessa försäkringar om eder trohet mot denna rörelses främsta principer. Jag känner i detta ögonblick, att jag långt hällre skulle följa alla mina barn till grafven och själf komma på fattighuset för att dö där än se Frälsningsarméns hufvudprinciper, för hvilka jag lefvat och kämpat, häcklade, undergräfda eller öfvergifna. Jag är mer än någonsin viss om att de äro de enda principer, genom hvilka världens frälsning med framgång skall ernås.
Under dessa två år af relativ isolering har jag, från så väl våra fienders och kritikers synpunkt som i kyrkohistoriens ljus, betraktat den karaktär denna rörelse eger och jag har försökt att i all opartiskhet komma under fund med om det fans någon bättre väg –– ty säkerligen måste där finnas en mycket bekvämare. Men jag har kommit till det resultatet, att det icke finnes någon bättre väg, ej häller någon tillnärmelsevis lika bra för ernåendet af det stora mål vi ha i sikte.
Herren har ock under denna sista tid klart visat mig, att så länge vår organisation –– den må nu ha utväxter och vanskapligheter på ytan –– håller sig frisk och ren i sin kärna, så måste alla helvetets makter rusta sig emot den. Om det goda
