På hans kallelse går jag nu från eder.
Kriget måste fortsättas. Själfförsakelsen skall visa eder kärlek till Kristus. Alla måste göra något.
Jag sänder eder min välsignelse. Fortsätten att kämpa, och Gud skall vara med eder. Segern kommer slutligen. Jag vill möta eder i himlen.
Catherine Booth.
Clacton on Sea.»
Underrättelsen om fru Booths död spred sig snabbt och mottogs med allmänt deltagande vare sig den meddelades från predikstolen, estraden eller genom pressen; men den föll som ett förkrossande slag öfver hela den stora Armén. Frälsningsarmén kände att den förlorat sin moder. Om Generalens känslor vid denna förlust kunna vi döma af ett bref, som han omedelbart efter sin hustrus död skref till det engelska Stridsropet:
»Mina kära kamrater!
Som en dröm har denna händelse kommit och försvunnit. Länge förutsedd, betraktad såsom oundviklig under långa två år och åtta månader, fruktad såsom en af de mörkaste skuggor, som kunde falla på ett armt människolif, har döden kommit och tagit bort min älskade hustru, min själs vän och kamrat. Likväl kom denna händelse så plötsligt. Jag har ofta både från predikstol och platform sagt, att komma när och huru den vill, så är döden alltid oväntad. Det är en sådan vana hos oss att i vår föreställning uppskjuta det som vi frukta, att vi säga: 'Det kommer icke ännu, åtminstone icke just nu'.
Så var det ock här. Måhända såg den käre Guden, att vi redan haft så lång och grundlig beredelsetid, att vi icke behöfde något ytterligare förebud. Och detta var fullkomligt sant. Ty – sutto vi icke dessa underbara juldagar timvis hand i hand och talade med hvarandra om den
