FJERDE AKTEN.
FÖRSTA SCENEN.
THILDA, ensam.
Från dessa öde-fält, du flyktar, grymma natt!
Och ingen tidning än från hären mig är lemnad,
Och ingen gräns ännu för svärdets härjning satt!
Skall dagen finna mig ― bestraffad ― eller hämnad?
(Efter något uppehåll.)
Jag ryser, hvilken skräck mitt qvalda bröst betar!
Och är det då ett brott, att straffa en barbar
Som offrat ömkanslöst min sällhet, mina dagar? ―
Han var min Konung: Ja, men han min bödel var!
Med högre röst ännu, än dessa samfunds-lagar,
Du ropar i min själ, natur, till mitt försvar!
Hopp till en rättvis hämd, hvad du är ljuft att smaka!
Tyrann, jag skall dig se så straffad du förskyllt,
Så smärtad, som jag sjelf, på dessa rum tillbaka,
På dessa rum, dem du med mina tårar fyllt!
Må Thilda dö. Välan! men må hon hämnad blifva!
Må Asa-thron förgås! må afgrund, som mig hör,
En seger utan gräns åt Romarns vapen gifva!
Och tiden min tyrann, så långt som böljan för,
I aldrig hvilad flykt kring hafvens öknar drifva!
Se der min sista bön, den bön mitt hjerta gör!
