Du som jag älskade! du för hvars skull jag dör,
Om möjligt, hata ej en brottslig älskarinna,
Nog rättvis i sin själ, att sjelf fördömma sig;
Nog straffad af den lott, att evigt sakna dig! ―
Men fåfängt mina rop dig öfver hafven kalla:
Du hör dem ej; och jag, ― jag skall ej se dig mer!
Min sista blick skall ej på Yngves tårar falla!
Hans mun ej hämta opp den sista suck jag ger!
(Åter något uppehåll.)
Hvad tystnad! knappt ett löf för vädrens anda spelar!
Naturen syns ej än i dessa öknar väckt.
Allt hvilar — ingenting mitt hjertas plågor delar;
Jag ensam — men hvad gny sig öfver fälten sträckt?
Hvad hastigt sorgsna rop, som slå mitt häpna öra?
Hvem kommer? — Asmun sjelf, af blod och stoft betäckt!
Välan, det är min dom, min dom jag går att höra.
ANDRA SCENEN.
THILDA. ASMUN, Hans Väpnare.
ASMUN, med förtviflan.
Hör den, olyckliga! och se ditt fosterland
I fiendernas våld, din kung till offer lemnad,
