Sig spredo led från led, der Romarn bröt sig fram,
När hastigt, ljungande utur ett moln af dam,
En hjelte visar sig, i Schytisk rustning väpnad,
För hären. Stolt hans växt, och stark hans stämma var.
Kring skullran från hans kind de ljusa lockar fläkta,
Förtviflad höjer han sin arm, beredd att fäkta,
Och lyftande den hjelm, han på sitt hufvud bar,
"Stån kämpar," ropte han, "hvad fruktan er betar?
"Är detta Schytens mod, och kämpa-Göthens seder?
"J flyn, — och utan strid, J dön, — och utan heder,
"Då fosterland och kung begära ert försvar!
"Stån, kännen eder prins, som himlen skickat har,
"På ärans glömda väg att återföra eder!"
Han slöt och flög till strid. På denna tappra röst,
Som vidsträckt skallade lik thordön ur hans bröst,
På denna ljungeldsblick, som från hans öga brände,
Och den förtviflans höjd, som lästes i hans syn,
Din prins, olyckliga, din älskare jag kände,
Och sönk till jorden tryckt, som af en blixt ur skyn.
THILDA.
Han? Yngve! det var han? o Gudar! o Försyn!
ASMUN.
Ja, hvem, om ej en Gud, som skyddar Odens länder,
En öfvermensklig makt, med ödet i förbund,
Hans son tillbaka fört, på samma dag och stund,
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/108
Den här sidan har korrekturlästs
— 76 —
