Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 77 —

Då lågan af ett krig brast ut på våra stränder?
Jag kände nu, med skräck, den man som jag förrådt;
Men hjelpen var för sen i höjden af mitt brott.
Förgäfves gjordes allt, att samla de förströdde.
Ett skall af Yngves namn flög hastigt hären om,
Som Oden med sin röst, sin åtbörd understödde;
"Kom, skrek han, tappra folk, kom följ din Konung, kom!
"Känn Yngve, känn min son: förena dina leder,
"Och segern hör dig till. J kämpar, for han fort,
"J här den höfding sen, som himlen lofvat eder,
"Tron ej att Gudarna ett fåfängt under gjort."
Förgäfves Odens röst, förgäfves Yngves klinga,
Förgäfves ändtlig jag, som ensam offras bort,
Förenade vår makt att stridens öde tvinga;
Förstörelsen sitt våld kring hela fältet spred.
Der störtades en tropp, der krossades ett led,
Och Schyten, full af mod att fäkta till det sista,
Men skingrad, obetäckt, och maktlös i sin harm,
Ser, höljd af sår, sitt spjut mot Romarns pansar brista,
Och stupar, utan hämd, ett offer for hans arm.

THILDA, som afbryter honom med häpnad och otålighet.
Men Yngve?

ASMUN.
Från sitt folk, hvars senhet han förtryter,
Hvars mod, af faran höjdt, i trängseln honom för,