Är nu i fjettrar smidd, som färjas med hans blod.
Allt är förloradt, allt; blott döden står oss åter.
THILDA.
Du bär ett svärd ännu, det fordras blott ett slag,
Och denna sista tröst du likväl dröja låter!
Och blixten krossar ej ett missfoster, som jag!
(Hon böjer sig med ett uttryck af högsta förtviflan öfver en af de stenar hvarpå Fält-Rådet sutit.)
ASMUN.
Hvem nalkas? Yngves far! o brott! o fasans dag!
Af sorgsna hopar följd, hans fjät med nesa skrida,
Bland romerska gevär, som trotsa vid hans sida.
Hvi släpar ej min hand, den bojas tyngd han drar!
TREDJE SCENEN.
ODEN. ASMUN. THILDA. Romersk Vakt. Folk af bägge Härarne.
ODEN, i bojor till Asmun.
Du vänder ögat bort? min åsyn dig förskräcker?
Du njuter ej den hämd hvartill du törstat har?
Du ser din kung i band och glädes ej, barbar?
ASMUN, med bortvändt ansigte.
O sol, du ej ditt ljus för dessa ögon släcker!
Och afgrund, för min fot du öppnar dig ej än!
