Ett retadt lejon lik, som alla stängsel bryter.
Af Romarn, hvar den möts, hans arm ett offer gör,
Och blodet för hans svärd, så tidt det lyftes, flyter.
Han far, han störtar ner, han krossar, han förströr,
Med lika häpnad sedd af Romare och Schyter.
Förloradt är dens lif, som kommer honom när.
Ju mer han vågar sig, ju mer han fruktad är.
Förtviflan för hans arm, och ur hans öga brinner.
Han söker döden blott, och alltid segern finner.
Allt viker för hans hugg. Af år och fasa stel,
Jag fåfängt likna vill hans hastighet att strida;
Min enda önskan är att stupa vid hans sida,
Och med mitt sista blod försona mina fel;
Men, långsamt mina fjät bland stridens fasor skrida,
Der, knappt af ögat följd, han, lik med blixten far,
Som genom fästets natt sin ljusa strimma drar.
THILDA, med mera stillhet och likasom med en slags öfverlåtenhet.
Välan?
ASMUN.
Af samma mod han alltid längre rycktes;
Bland fiendernas tropp han ändtlig ensam stod.
Hans styrka större blef, ju närmare den trycktes;
Men jemmer! svärdet brast, och segern svek hans mod.
Den arm, som Romarns här och döden trotsa tycktes,
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/110
Den här sidan har korrekturlästs
— 78 —
