Hvars bojor eller död jag blott begär att dela;
En hjelte, om hvars namn ditt hjärta ej kan fela,
Och hvars förrådda blod till dina fötter för
Det villdjur, som du tjent, som straffas, och som dör.
Hvad blick — som blodets väg i mina ådror isar!
Pompé, jag vet ditt hopp, och, för att säga mer,
Mitt hjerta nekar ej den oförrätt dig sker.
Men om för ädelmod en romersk själ man prisar,
Om verlden, tills i dag, i dig en hjelte ser,
Förlora ej det namn dig hennes vördnad ger!
Haf ömkan med det bröst din seger genombårar.
Befall mig dö: — men låt min skugga njuta ro!
Låt mig få se den prins, som ägt, som har min tro,
Och sedan hämna dig, och straffa mina tårar!
(Hon kastar sig på knä.)
Hör, hör de sista rop från denna matta hamn,
Som, stel af dödens köld, vid dina fötter hänger.
Befall den grymma vakt, som här, i Segrarns namn,
Ur sina bilors krets en tröstlös maka tränger,
Att skingra denna borg, som mig från Yngve stänger.
Låt mig få se min prins — och dö uti hans famn!
POMPÉ, med ofta afbruten röst i det han upplyfter henne.
Ert tal...Er fordran... allt, betar mig ord att svara.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/122
Den här sidan har korrekturlästs
— 90 —
