Dem jag, för menskofjät med första yxan röjde,
Och träldomens baner i samma trakter ställt,
Der jag, åt segerns Gud det första templet höjde.
Du sjelf, af schytisk dygd, om du en lemning har,
Betänk hvad pligt af dig vill denna stunden lydas.
Se detta altare, som Yngves sällhet var,
För hans tyrann, i din och Odens åsyn prydas.
Se Thilda släpas dit, ett rof för en barbar,
Som lycklig af ditt brott, beler dig i sitt sinne!
Din dotters blod är ditt, det tillhör dig som far;
Väl, Asmun, gör ditt val, fäll domen om ditt minne,
Var slaf, lät en tyrann förnesliga ditt namn,
Var man, — och med ett slag fräls rofvet ur hans famn!
ASMUN.
Jag fasan dig bespar, att närmre dig förklara.
Gå, höj ett splittradt svärd, fräls, om du kan, ditt folk,
Och anförtro åt mig, att för min dotter svara.
Se här, barbar, min arm! — och här, se här min dolk!
Vid detta altare jag skall tillstädes vara.
ODEN.
Du är dig värd, farväl. Jag väntas af min tropp:
Jag flyger; hvar minut är dyrbar för mitt hopp.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/129
Den här sidan har korrekturlästs
— 97 —
Leopolds Skr. I. Del.7
