Det namn med blodet ärfdt, kanske förhöjdt af mig,
Som frisknat under skygd af lagrar, dem jag skurit,
Du var dess föremål, jag gjorde allt för dig.
Vid vapnen dem jag tog, min ärelystnad svurit,
Att blifva värd det pris hon djerfdes lofva sig.
Du ser hvad pris jag fått, hvad sällhetslön jag smakar.
Men hämden hvilar ej; se der min grymma tröst!
Invid ditt öra, ren, hör dundret af hans röst,
Känn lågan i ditt fjät af blosset som han skakar,
Känn såret af den udd han gömmer i ditt bröst.
THILDA.
Jag möter som jag bör ett utbrott af din smärta,
Hvartill ett blindt, men sant och ädelt qval bedrar,
Och samlar, ur min själ, den sista kraft hon har,
Att ge ditt öga ljus och stillhet åt ditt hjerta.
Ett ord är nog; en blink är oss förunnad blott.
Känn, Yngve, känn din brud: hon har dig ej förrådt,
Hon hör ännu dig till. — Med samma fasta sinne
Hon dig sin ömhet svor, den tid hon var dig kär,
Tillber hon dig ännu, så orättvis du är,
Och skulle, på din mull, bli trogen åt ditt minne.
Du vore ej i band, om hon ej älskat dig.
Dess högmod till ett svek ej kan förnedra sig;
Det är ej trolöshet, men hämd som henne drifvit.
Förlåt min ära den, hon hade sårad blifvit!
Förlåt min hjerta den, din far förtryckte mig!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/137
Utseende
Den här sidan har korrekturlästs
— 105 —