Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/138

— 106 —

Må slafven, lydigt svag, åt sakta dödar lemnas,
På vink af en tyrann, som leker med hans blod;
Den fege tål och dör, det fria hjertat hämnas,
Och jorden har behof af den förtrycktas mod.
Af grymma smertor grym, (ty dem har jag förfarit!)
Min själ förtviflad var, — men hon ej trolös varit.
Döm, af den hämd jag sökt, hur långt min kärlek gått,
Och känn dess högsta prof, i sjelfva mina brott.
Det är ej dessa brott, jag kommer att försvara.
Jag bör ett rättvist mål för Yngves afsky vara.
Betrakta mig med skräck, och fasa för den hand,
Som lagt din thron i grus, ditt folk och dig i band.
Betag mig, af din brud, ett namn mig kärt att bära;
Men, gör min trohet rätt och lemna mig min ära!
Tänk ej, att Yngve har i verlden en rival.
Och tro, att om mig gafs att välja mellan qval,
Jag föredrog, framför det altar dit jag ledes,
Den boja som du bär, den död, som dig beredes.

YNGVE.
Håll grymma, sluta ej; jag dig med skräck förstår.
Håll, vrid ej dolken om, i redan djupa sår.
Det är då sant, o blygd! o qval! o brist af heder!
Det är då sant, Pompé har dina löften fått?
Min ovän segerns rätt till detta missbruk leder,
Och du, med stilla själ, ger handen åt hans brott?
Och det är detta bud, du kommer sjelf att bära?