Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/139

— 107 —

Och det är denna tröst jag har att få af dig?
Det är af detta prof, jag skall din trohet lära?
Du går till altaret, då grafven öppnas mig!

THILDA.
Jag går att visa dig, hvad bröst du genombårar:
Om Thilda har en själ till sina pligter lärd;
Om hon sin ära glömt, och om hon gjort sig värd
De förebråelser hvarmed du henne sårar!
Det är ej hon, hvars gråt skall skänkas på din mull,
Men du som snart, du sjelf, af ångrens känslor full,
Med hennes tömda blod skall blanda dina tårar,
Din boja bruten blir, begär ej veta mer.

YNGVE.
Hvart syftar detta tal? hvad ämnar du? hvad sker?
Rys, att min svaga själ åt sin förtviflan lemna!
Hvad blod...omenskliga, — vid Gudarna, som hämna,
Betänk dig, gif mig ljus, och dessa qval förströ!
Hvad är din föresats?

THILDA.
Att frälsa dig och dö.
Spar en förtviflad slaf, af segerns grymma lagar,
Att säga för hvad brott hon köper dina dagar.