Med fasan af det slut, som hastat mina dar.
En trolös undersåt var aldrig lycklig far.
Mitt hjerta svek min kung, och jag förtjente döden.
ODEN.
Hans ögons ljus är släckt: han dör; han är ej mer;
Och Rom, som köper tryggt för folkens blod, sin ära,
Af sina segrars törst och sin förförings lära,
I dessa öknars djup de första offren ser.
Jag har ej glömt, Pompé, den thron du återger;
Ej glömt till hvilken höjd du ädelmodet drifvit.
Men, samma dag har sett min vän af dig förförd,
Min son till bilan dömd, min spiras ära störd,
Mig tecknad af den skymf, som dubbla bojor gifvit,
Och blod af tvenne bröst, som dina offer blifvit.
Jag har igenkänt Rom, — och ryser för dess fjät.
Ett land, som ren så djupt dess thordön börjat skaka,
Den makt i detta land, du lemnar mig tillbaka,
Jag nyttjar den, Pompé, — att öfvergifva det!
Du ser kring denna jord sig inga murar sträcka,
Som fängsla svaga folk, dem de ej nog betäcka;
Ej fästen, grundade till frihetens försvar,
Der slafven gråter bort, men slutar sina dar;
Ej minnes-märkens prakt, och slott som himlen räcka:
Du ser ett stridbart folk, som bär, till fält från fält,
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/151
Den här sidan har korrekturlästs
— 119 —
