FÖRSTA AKTEN.
FÖRSTA SCENEN.
APPIUS (med ett bref i handen.)
Liktorer (i fonden.)
APPIUS.
Liktorer lemnen mig; med trohet vaken blott
Omkring den unga Gäst, som skyddas i mitt Slott.
Sen till, att folkets hop förskingras, och försvinner.
Allt hvad af hennes kön i Slottet sig befinner,
Till hennes vård och tjenst med vördnad bjude sig,
Och lyde hennes vink, som lagar ifrån mig!
(Han ger dem tecken att aflägsna sig.)
Du skyndar, tysta natt, din bana på det höga,
Och Appius ser din flykt med än ej hviladt öga!
Den låga som förtärt en hatad oväns hus,
Djupt i min egen själ har blixtrat med sitt ljus,
Förgäfves högmod, hämd och statskonst mig försvara,
Jag ser mig, dem till trots, sådan jag blygs att vara.
Hvad minnen af en tid, försvunnen för mitt hopp,
Vid mötet af din blick, Virginia, vaknat opp!
