Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/158

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 126 —

Hvad känslor! — ha, Barbar! tillhöra de tyrannen,
Förtryckarn af sitt land, förföljarn, banemannen?
Se der, sen kärleken förenar oss ej mer,
Virginia, hvem du nu i Appius återser!
Ej sådan på den tid, då du hans sällhet gjorde,
Och Rom med allmänt hopp hans första dygder sporde.
O hjertats flydda lugn! förtjenta, grymma lott!
Omsider enda frukt af ärelystnans brott!
Du straffar, som du bör, begäret att regera.
Min makt är fruktad nu; — men är jag lycklig mera?
Välan! hvem tvingar mig att släpa, mot mitt val,
En storhet, sammansatt af grymheter och qval?
Skall jag af andras råd, beständigt öfvervunnen...
Hvem kommer? Claudius ren från lägret åter hunnen!
Jag förutser, barbar, hvad budskap du mig bär,
Men — brottets gräns är satt: beslutet fattadt är.


ANDRA SCENEN.

APPIUS. CLAUDIUS.


CLAUDIUS.
Er lycka når sin höjd, och edra öden vinna
Den storhet Appius blott var född och värd att hinna.