Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 137 —

Er godhet, som ni ser, mitt högmod ej förleder.
Om, i den stund af skräck som yppat mig för Eder,
Om, flyktig och förföljd utur en faders hus,
Bland gnyt af brustna tak, förstörda murars grus,
Och ett förbittradt folk, som farans hot förökte,
Virginia fann hos Er det nödvärn som hon sökte;
Om i ert slott ni sen, som lika ädelt skett,
En tillflykt, ett försvar, åt hennes tårar gett,
Så fruktar hon ej, Drott, att annat deri finna,
Än hvar förtryckt som hon, haft lika rätt att vinna,
Och är ej fåfäng nog att egna det hos Er,
Åt minnet af en tid, som var, — och är ej mer.
Mitt hjerta döljer ej, hvad det med smärta känner:
Rom räknar ej, som förr, min far bland edra vänner;
Och folket, som med harm hans ädla stolthet ser,
Till minsta, på hans hus, har sökt att hämna Er.
Förbjude himlen dock, att följder häraf draga,
Som edra tänkesätt en rättvis glans betaga.
Från mig, skall ej mot Er, en klagan tränga fram;
Jag tänker ej så lågt, är ej så otacksam.
Jag vet en hjeltes hämd från hopens ondska skilja,
Och tror, att det som skett, har skett — emot er vilja.
Den aktning, det beskydd, ni skänkt en oväns blod,
Bevisar nog, hos mig, för Appii ädelmod.