Jag har den stolthet än, att henne värdig tro
Den fordna rätt hon ägt, att af sig sjelf bero,
Att svara för sig sjelf, och tadlets domar jäfva.
Inför en rättvis far, hvad har jag gjort att bäfva?
Jag vet den fiendskap han Appius svurit har;
Men svor han honom den, till pris af mina dar?
När jag hans boning såg i grus omkring mig falla,
Och hörde hämdens rop från vilda hopar skalla;
När, ur den vinkels hägn, der rädslan mig fördöljt,
Jag flydde takens hot, af deras störtning följdt;
Begick jag då ett brott, att räddning hellre söka,
Än, med hans dotters blod, barbarers framgång öka?
Begick jag då ett brott, att fly till dens beskydd,
Hvars röst, i sorlets höjd, var ensam hörd och lydd?
Hvem, utom Appius blott, min tillflykt kunnat vara?
Hvad har Sicinius gjort, att mina dar försvara?
Är det en trolöshet som han förnedras af,
Om jag af andra njöt det hägn som han ej gaf?
Min far till denna höjd, skall hårdheten ej drifva.
En oväns ädelmod skall rättvist hedradt blifva.
Om än mitt blod är varmt, om han ännu är far,
Han tacke derför den, hvars namn hans afsky var.
Så, när vid farans hot, sig fega vänner dölja,
Vi äge stundom allt af dem, som vi förfölja!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/176
Den här sidan har korrekturlästs
— 144 —
JU-
