Jag edra strider vet, och edra faror ser:
Er heder har ej blott att Appii blick befara;
Ni har, att edra steg, inför en far försvara;
Ni har en älskare, hvars bröst, af misstro qvaldt,
Skall förebrå er dygd den tillflykt som ni valt.
Sicinius är mig känd: hans misstänksamma sinne
Skall föra all den köld tillbaka i sitt minne,
Hvarmed, af Er bemött, han trott sig vinna rätt,
Att qvälja edert lugn, på tusen grymma sätt:
Skall, till en svartsjuk harm, mot Appius retadt blifva;
Skall, åt det skydd ni sökt, ett brottsligt ursprung gifva;
Och hos en missledd far...
VIRGINIA.
Håll, Julia, säg ej mer,
Virginias högmod känn, så svag du henne ser.
Sicinius, det är sant, min far och staten tjenar,
Då styrkan af sitt stöd han dem mot Appius länar.
Med offret af sin hand, din vän försäkrat har,
Emot sin älskare, ett bistånd åt sin far.
Men, till hvad ovant pris Sicinii skydd må gälla,
Har han ej makt ännu att mig till ansvar ställa.
Ett namn förutan fläck, ett hjerta utan brott,
Se der hans rätt hos mig, de löften som han fått;
Till dess jag bryter dem, han vakte sig att klaga.
Min dygd var hittills nog att mina steg ledsaga.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/175
Den här sidan har korrekturlästs
— 143 —
